Förvärkarna har varit igång några dagar, även om det påstås vara mer än tre veckor kvar. Nästan som ett samtal från verkligheten blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt. Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan. Att någonting annat väntar mig snart på så många sätt. Jag välkomnar det egentligen, det gör jag. Men det gick lite för snabbt senaste förlossningen så för första gången är jag rädd för smärtan. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.