Min dotter fyller 17 år på måndag, när jag är 40 kommer jag således att ha en tjugoåring. Tiden. Dessa dagar som hon funnits, dessa dagar som jag har funnits med henne. Fyllda på alla känslor och otroligt maxade och mäktiga.

 

Jag bestämde mig när hon var två år för att börja skriva till henne inför varje födelsedag, om året som passerat. Jag ville berätta om sommaren då hon kom, då när det nästan inte var ett moln på himlen på två veckor. Om hur jag väntade och funderade på vad som skulle blomma längs med vägen då hon föddes. Vi lyssnade mycket på pojkbandspop med öppna fönster, låg nära nära och jag fann äntligen tiden att läsa böcker. Jag ville skriva och berätta för henne om hur allt var, den tid som sen skulle komma att påverka henne, men som hon inte själv skulle kunna plocka fram några minnen av. Jag ville att hon skulle få veta vad jag tänkte på och hur jag kände. För kanske kommer inte heller jag att minnas det exakt.

 

Jag ville bevara även de minsta detaljerna någonstans. Fjunen på hennes ytteröra, den plutande underläppen och den sökande blicken. Sedan dess skriver jag ett brev varje gång hon fyller, tänker att jag skall fortsätta så tills hon blir myndig nästa år. Den dag hon flyttar och skapar sig ett eget hem så ska hon få dem alla, få läsa om vem hon var i barndomen, sett genom mina ögon.