På vägen hem gick jag längs med stadsgårdskajen och passerade hotellet som jag sov i en natt för snart åtta år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i baren. En vintrig eftermiddag satt jag i en av stolarna där, smuttandes på rödvin. Intill satt någon och pratade och jag kände mig skitnervös. Det är många år sedan nu och det varade nog inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Jag var väldigt kär i henne. Jag tänker att hon var en av dem som lärde mig hur kärlek känns. Eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur länge det kan eka någons namn och beröring.

 

Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut och kvar blir bara minnet av vatten som runnit där, men inga glittrande droppar kvar. Nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka.