Undantagstillstånd
Har lätt panik men är även lite rädd att du ska sluta tycka om, för att du egentligen önskar att jag vore någon annan, någon lite roligare, lite snyggare, lite ballare, lite smalare, lite mer rätt.
Lite rädd att råka hamna så långt in i det här att jag glömmer bort allt annat som också är viktigt, för att det här ska gå käpprätt åt helvete, för att det inte ska göra det. På fullaste allvar är jag livrädd för att det här inte ska gå åt helvete. Mina kunskaper är begränsade, sträcker sig knappt bortom att förhålla sig till kärlek på avstånd, förälska sig i fel personer, gå sönder.
Jag är van vid att vilja ha men inte få fullt ut, längta och sakna, bryta ihop, sörja och gå vidare. Jag kan inget om regniga vardagar och varför bråkar vi om det här för jag är väl inte en person som bryr sig om sådana här småsaker och du fattar väl att du inte kan strunta i att vrida ur disktrasan när du vet att det irriterar mig så jävla mycket.
Allt det där vet jag ingenting om. Men alltså, för mig skulle du kunna vara kattungar och cava och då gör det ingenting om kaos kanske kommer att följa. I'm all in på att pröva vingarna.
