När jag och M träffades var jag helt tillfreds med att leva själv och hon hade precis köpt en ny lägenhet. Det tog några veckor innan hon insåg att det var vi som skulle bli. Hon försökte påtala det med ord men hennes handlingar visade något annat, att det fanns en osynlig plan för oss. För mig gick det fortare. Jag förstod det när hon pussade mig i all hast på en tunnelbana och resten av världen bara försvann. 

Vi var vakna hela nätterna och gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp på morgonen trots noll timmars sömn. Ändå trodde hon att hon skulle vara singel länge och jag skulle då verkligen aldrig flytta ihop med någon. Vi hade bestämt att vi skulle ha det så. Men det blev inte så. Så brukar jag ju heller inte rätta in mig i leden och har verkligen ingen lust att börja med det nu. För den sortens kärlek är ju sällsynt för mig och är det något jag lärt mig så är det att den är värd att hålla fast vid, under all tid som ges. Så om man skulle ta och åka hem till sin sambo kanske.

Sambo. 

Hem.