Det är vinternatt
Skuggorna hopar sig alltid kring midnatt. Hösten har sedan länge begett sig med en halvdan vinkning, jag hann knappt ställa om mig till vinterkylan. Känns som jag har ett sänke kring fötterna, kände hur järnen slog ihop om mig för ett par dygn sedan. Det inträffade samtidigt som jag fick covid för andra gången i år och fastän jag vet att det inte hänger ihop så är det enklare att säga att det hänger ihop. Jag vill vara ifred från människor men jag saknar ju samtidigt sällskap så det värker. Det går inte ihop. Kliver ur tofflorna och kryper ner under duntäcket. Jag samlar ihop mig, biter samman och allt är väl säkert som det ska om man bara låter bli att vara hudlös och känna efter mer än man tål.
