Tjock. Utan. Ork.
Men nu känner jag små buffar inifrån som förgyller vardagen.

Vi känner varandra, inutikänner. Hon ringer och jag berättar, vi suckar och pratar och suckar och skrattar. De människor man inutikänner, dem behöver man inte fråga så mycket. För när man är nära är man oftast naken. På alla sätt och vis.

Lite pengar och mycket tankar, som tomrum i beräkningar och kliande oro. Det bor så mycket tvivel i mitt hjärta just nu, till livet och försörjningen. Hur jag ska få pengarna att dansa efter min pipa. Hur jag ska hitta pipan att spela. Hur jag ska orka tro att den går att hitta.

Det är visst min pappas 60-års dag idag. Jag säger grattis, utan minsta tvekan. Han har varit frisk från cancer i tre år nu. Sedan han, som alltid varit den sundaste i familjen, drabbades så har jag haft en känsla av att ens tid här på jorden kanske inte alltid varar så väldigt länge. Jag vill inte missa något.

Du hörde av dig på nätterna. Dina samtal väckte mig alltid men när du frågade om du väckte mig svarade jag nej, verkligen inte. Du visste att det var lögn men lät det passera obemärkt. Din röst hade en lugnande inverkan på mig och medan du berättade detaljerat om din dag hände det att jag halsov. Ibland stannade du upp i redogörelsen och frågade sover du? Och jag svarade nej, tvärtom, jag är faktiskt jättevaken.

Din röst var trygghet. Helt plötsligt hade det gått två timmar och trots att jag verkligen var jättetrött ville jag inte lägga på. Istället bad jag dig berätta om din dag igen.

Bloggen blir lite som en dagbok, där jag lätt kan gå tillbaka och minnas om jag skulle få lust. Även om det är mycket som inte skrivs här så vet jag ändå. Jag vet, när saker hände och människor drabbade mig.

Låt mig plocka bort den välputsade fasaden. Låta den stenhårda huden krackelera till ljudet av hennes röst. Låt oss dra av kjolarna och underkjolarna och strumpebandshållarna och kalasbyxorna och spetstrosorna och dansa. Spritt. Språngande. Nakna.

De senaste veckorna har jag sovit oroligt, drömt om sena missfall eller bebisar som dör. Min yrkesskadade hjärna har sett alldeles för mycket för att låta mig andas ut i att det borde gå vägen. Sammandragningar efter ett gympapass igår fick mig att lägga mig raklång i soffan och vänta på katastrofen som aldrig kom.

Eftersom tonårsdottern är så självgående nuförtiden, så hade jag hunnit glömma. Att små liv innebär så mycket oro. Till och med innan de är födda.

Ikväll tänker jag på det som fanns där innanför huden och som fortfarande finns ibland hos oss båda.

När jag lyssnar på hennes berättelser och ser glittret i ögonen. Då. Är det ändå värt all smärta, med att först sträva mer eller mindre ensam i elva år och sedermera försöka samarbeta med barnafadern. All ekonomisk stress, tidsbrist och sjukdom som vi tampats med, känns inte alls då. För när jag ser mig själv i hennes ögon är jag den vackraste, starkaste och modigaste som finns. Jag är dessutom den som fått lyckan att bära med mig varje del av hennes uppväxt.

Det är en hårfin linje mellan triviala problem (jämfört med Japan) och ett slutkört hjärta.

Ikväll åker jag iväg på en 24-timmarskryssning, visar upp en välputsad fasad och trycker undan allt det jobbiga. Låt oss glömma alla våra fel och brister och kilon och ovanor. Låt oss bli ideala i alla andras ögon. Låt oss vara trevliga och inte så mycket mer. Strunta i att släppa någon innanför alabasterhuden.

Den här långlediga veckan hade jag tänkt avnjuta i lugn och ro. Istället går energi åt till dotterns pappa som skapar huvudvärk. Hur ska man förhålla sig till någon som söker konflikter? Det är kanske lättare för andra, jag blir en frustande oxe. Envis, långsam ilska byggs upp och exploderar. Sen kommer ledsamheten krypandes.

Sekvenser av passionerade minnen passerar, stunder i livet när allt var förbjudet. En riskfylld lek byggd på förtroende och känsla. Händer som varsamt men bestämt strök bort det förflutna, samt det kommande, och istället lämnade dem kvar i nuet.

Framför mig på vägen går en kille och en tjej. Märkbart berusade men inte alls särskilt mycket för en fredagskväll. De håller inte varandras händer men jag är säker på att de går och tänker att gud, jag borde ta den andres hand. Snart är natten över, stressa inte men ta handen. Ta hennes hand innan det är för sent.

I somras gifte sig min lillasyster. I morse, ungefär 9 månader senare, föddes deras Zakaria!

Till vänster, en bild från våren 1997. Då hade jag kort, ljust hår och försökte hitta mig själv, fungerande kärlek och en framtid som inte i min vildaste fantasi innehöll en graviditet några månader senare.

Nu är vintern slut, mitt hår är längre och mörkare, jag har sedan länge hittat både mig själv och andra. Jag börjar tro på en framtid som tvåbarnsmamma om ungefär ett halvår.

Jag är inte så bra på lagom. För mig är det är allt eller inget. Att äta och träna alldeles för lite eller för mycket. Känna med hela kroppen eller ingenting alls. Så har det nog alltid varit.

Och klart att jag kände igen. Framför allt kände jag hur det sved när kontrollen började försvinna, hur man tar till småsaker som att rätta till en matta för att få tillbaka ordning när man blir rädd. Få. Tillbaka. Ordningen. Då och då dyker det upp något som visar hur lite det är som ska till, som suddar ut de skarpa kanterna mellan det som är och det som inte är, som visar hur det hade kunnat vara något helt annat. Och jag antar att det alltid kommer att finnas påminnelser om det.

Vi har på något vis sett allt förr och ingen av oss väljer den enkla vägen.
Jag är stolt över oss bägge.

Idag kom jag och gudbarnet överens om att man inte kan klappa alla djur man möter, men man kan åtminstone ge dem en smörgås.

Idag blev jag en drakmamma som tvingades begränsa, markera och ta till den tråkigaste tonen. När en sådan sak ger en magknip, vad gör man då? Jag vet bara att jag är en värkande klump av trötthet och längtan efter värme just nu. Det gråregnar ute. Och jag orkade inte dammsuga idag heller.

Idag ligger jag på soffan i myskläder, lyssnar på långsam musik och äter vindruvor. Idag har jag skrivit brev i tanken. Det har handlat om låtar jag lyssnar på, meningar jag läst. Om minnen av soliga dagar och onyktra nätter på dansgolv. Om kyssar på halsen och fingertoppar längs med ryggen som bildar explosioner innanför huden.

De tänkta orden påminner om en tid då närhet gjorde ont, när allting var ett hopp. Ett enda stort hopp av allting vi inte gjorde och allt som vi borde ha gjort oftare. Tankar som blir till hemligheter. Hemlig lördagspost.

Utsikt över poolområdet.

 

Vattenmelonshake blev ett dagligt inslag.

 

Vi hittade både Nemo och Doris.

 

Vårt hotellrum hade direktutgång till poolen.

 

Lyckligtvis var Mai en väluppfostrad elefant.

 

Jag kunde såklart inte låta bli att klättra i träd eller gunga i vattnet.

 

 

Solnedgång över Klong Dao Beach, Koh Lanta.