2012, bli inte lugnt! Låt oss vara tillsammans, uppleva saker och umgås med dem vi älskar! Laga god mat, lyssna på fantastisk musik och göra nya vandringar med inslag av överraskningar. Även om jag ibland sörjer den tid som flytt eller längtar efter framtiden så känns en sak sann: jag är där jag ska vara. Precis just nu ska jag vara precis just här. Det är inte så tokigt ändå.

Och det blir bättre. Inte för att jag vet hur, men det blir det. Alltid.

Först klädde vi upp oss och sen bäddade vi ner oss. Däremellan förflöt julafton. Det här har inte blivit en bebis eller bildblogg, men orden räcker inte till just nu.

På julaftonsmorgonen förra året fick jag missfall. I år firar jag julafton med famnen full av bebis.

Utan dessa personer skulle min vardag vara betydligt knepigare än vad den är. Jag älskar att de älskar Isak. Jag älskar att han älskar dem. Jag älskar att vi har varandra.

Nattvakandet blir en vana med tiden. Vi är här, han fick stanna. Jag älskar så hjärtat vill brista.

Man värderas i första hand efter vad man gör, inte vad man tänker. Så vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett jävla hus vid havet, skaffa mig en till katt och leva lyckligt som jag vill. Utan att funderat på om jag duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då så hade de nog inte gjort det i alla fall.

Jag är inte så mycket för arrangerade mammagrupper, men självvalt umgänge är desto bättre! Fyra regnbågskillar är födda med kort mellanrum och det är så lyxigt att ha andra trevliga mammor att hänga med! Häromdagen tog vi oss en lunch tillsammans som varade halva dagen. Magarna kan paras ihop med rätt bebis eftersom de är lagda i samma ordning som vi står.

Jag ramlar ikapp med livet eller så är det livet som ramlar ikapp med mig och jag märker inte att jag har talat för mycket sanning förrän efteråt och då är det redan för sent för att ångra.

Dottern är hos sin pappa och det känns tomt här hemma med bara ett barn. Men nu ska han och jag dansa ihop, så vi talar inte mera om det.

Hon var vacker som alltid. Jag blev så nervös att jag fick ont i huvudet. Krama hårt men inte hångla upp mot en vägg, absolut inte hångla upp mot en vägg.

Så igår när jag kände vinterhopplösheten greppa för hårt om handleden, så tog jag bilen norrut. Det gav mig samma befriande känsla som jag brukade få när jag var yngre. Ibland är det som att livet plockade ut en av sina dagar och sa: Du ska bli en av de som skimrar i minnet när alla andra är glömda.

Jag tänker ibland på hur vi ska klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Vad som är annorlunda nuförtiden är att jag tror. Inte för att jag vill tro, utan för att något inuti mig vet. Jag vill försöka ta hand om den vetskapen och vara modigare än jag varit förut.

Hon vek inte undan med blicken och du kunde inte ta dig ut, så ni satt och tittade in i varandra hur länge som helst. Tre minuter. En kvart. En timme. Ingen vet någon exakt tidsangivelse från den stunden.

Du tänkte: hennes ögonbryn ramar in ögonen på ett utomordentligt sätt. Du ville följa deras väg över hennes panna med fingret, men det var för tidigt för den sortens beröring.

Istället tittade du på henne och ögonen lät dig inte komma undan och de såg allt. Det var en ny känsla.

Ibland funderar jag över hur mycket skimmer min verklighet faktiskt innehåller och hur mycket som adderas av mig, när jag försöker beskriva den. Jag vet inte. Jag försöker bara göra en efterkonstruktion. Jag har alltid haft livlig fantasi.

Jag kan fortfarande inte höra vissa låtar utan att tänka på henne. Detta eftersom de bara påminner om en viss tid och det som inte fanns kort därefter.

Det var nu eller aldrig och jag höll telefonen som det inte skulle ringa ifrån och jag vågade inte heller ringa henne och fråga hur hon mådde resten av den kvällen eller dagarna efter. Men jag såg att det fanns kvarlämnade ord och känslor så jag hoppades och tänkte: Hon kommer tillbaka.

Tårarna på sängkanten. Jag minns inte om det var du eller jag som grät. Jag minns bara känslorna som vi drack. Det snöade visst ute.

Jag är avundsjuk på dem som tänker djupare, som skriver bättre, som är bättre på slalom, som ser bättre ut och som älskar bättre än jag.