Det sägs att hormoner inte är en livshotande åkomma. Kan detta verkligen stämma? Att det skall vara hanterbart. Det är allt jag begär.

Cyniska och bittra Annelie menar att allt alltid går åt helvete, medan optimistiska och idealistiska Annelie menar att allt i slutändan ändå alltid är värt det. Men frågan är när slutändan egentligen infinner sig? På min dödsbädd? I ett liv efter detta? Om två år? Om femtiosju hjärtan?

Jag vill helst bara ha alla mina slutändar samlade i en prydlig liten hög bredvid mig här och nu.

Dagens destination: jobbet.

Jag minns hur vi satt bredvid varandra i taxin och hur våra knän snuddade hela resan. Och hur jag rös i hela kroppen. Jag ville finna mod att säga, att det där med allting som vi låtsades att inte vara, att det var så mycket mer för mig och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Och jag minns hur gärna jag ville kyssa henne igen. Jag vill så gärna kyssa henne.

Helst ville jag inte känna igen mig själv i detaljerna. Men filmen Kyss mig som har premiär på svensk bio idag, verkar träffa precis där den siktar.

Fyra dagar kvar till mer ledighet. Mer hav. Mer stillhet. Mer västkusten. Tack.

Imorgon är det min dotters trettonde födelsedag.

(Och man bara: hur gick det till?)

Flickan med randig pyjamas vill mest av allt bara dricka trettio glas vin med hon i grön klänning. Vill dejta tiden. Gå på upptäcktsfärd med förbundna ögon, borsta tänderna i tretakt eller något annat som binder samman. Vara ledig, sträcka ut mig över lakan och bara andas i takt. Men jag har verkligheten som en liten ask i min bakficka och förväntar mig heller inte något annat.

Jag har medvetet undvikit att skriva något om allt det tragiska som hänt i Oslo. Gärningsmannen har nämligen yppat att han hellre vill hatas än glömmas. Mer än detta inlägg får han därför inte i uppmärksamhet från mig.

Igår ordnade dottern hemmaspa och lagade trerätters middag till sin trötta, tjocka mamma. Idag fortsätter jag trenden och tar med henne till Yasuragi som en tidig födelsedagspresent. Det är vi båda värda.

Bjud hem dig till en vän. Fyll varsitt glas med valfri dryck (att det ska se ut som, eller vara, vin är obligatoriskt). Följ med vännen högt, högt upp i tankarna. Peka på favoritorden och prata om allt som hänt under sommaren. Bada i motljus och slå er ner i en soffa, njut av varandras sällskap. Väv ihop er efter hundratals dagar och nätter ifrån varandra.

Det är ungefär fyra timmar och tjugosju minuter kvar av det här arbetspasset.
Men vem räknar...

När man saknar en av sina bästa vänner och inte har träffats på hela sommaren. Så känns det tröstande med vetskapen om att hon åtminstone går att finna på youtube.

Vissa dagar är man less på att sommaren är här, när ens kropp har åkt på en alldeles egen semester. Kom tillbaka för fan! Jag saknar dig.

Imorgon tar jag nattbussen hem till Stockholm. Tittar till lägenheten några timmar innan jag och dottern kör mot Orsa där vi möter upp mina systrar och deras familjer. Sedermera drar alla vidare till Östersunds utkanter, till mitt smultronställe där jag spenderat varenda en av mina barndomars somrar. Där finns skogar som jag plockat åtskilliga liter blåbär i, släktingar på gården där min farmor växte upp, Indalsälven med hoppande fiskar och tunnbrödsbak.

I en pyttestuga som byggdes av farmor och farfar, dolt av skogen men med utsikt över solnedgången, där det knappt finns mobiltäckning och definitivt ingen internetuppkoppling. Ska jag andas, mycket.

Så här har det sett ut tidigare år:

Hur många andetag är det till söndag klockan tjugotre?

Utanför fönstret sjunger fåglarna livet ur sig vareviga kväll. Det kan aldrig bli vi, de vet ju det. Men lik förbannat sjunger de för mig ändå. När känslan av henne andas i en främmande stad, står allt stilla. Bara fåglarna flyger genom rummet.

På mitt norska jobb är det fyra till som är gravida. Jag är större än de som ligger flera veckor före och känner mig därmed som en strandad val. Kroppen gör ont här och där (mest där) och är ganska så tung trots att jag faktiskt inte ökat så många kilo i vikt.

Under min första graviditet gick jag i gymnasiet samtidigt som jag läste en kvällskurs på komvux, jobbade extra fyra dagar i veckan och tog studenten en månad innan förlossningen. Inte en krämpa längs vägen trots kraftig viktuppgång.

Trodde naivt att det skulle gå lika enkelt den här gången. Omvärderar långsamt det där med havandeskapspenning. Jag är helt enkelt inte 19 år längre.

Graviditetsvecka 35, för länge sedan... på den kroppsligt enkla tiden.

Under min första graviditet hyste jag en enorm kärlek, först till citron och sedemera kiwi. Vid den tidpunkten extraarbetade jag som kassörska på ICA Kvantum där de sålde 10 kiwi för 10 kr, så lyckan (och frätsåren på tungan) var ett faktum.

2011 års kiwi heter nektarin. I just can´t get enough! Jag är av åsikten att man får sug efter något saknat i ämne i kroppen, så efter en snabb googling av bägge frukterna drar jag slutsatsen att jag måste lida av grav C-vitaminbrist. Men med dagens sjätte nektarin i handen så ska det nog strax vara åtgärdat.

...men ibland händer det att jag lyssnar efter
ljudet av dina skor när jag går på gatan.
Att jag tittar efter dig i alla ögon jag möter
och lyssnar efter dina hjärtslag hos de som kommer nära.

Jag tänker. Att lördag iallafall innebär att en av två veckor snart är avklarad.

När filmkaraktärer sitter ensamma med huvudet lutat mot ett regnigt fönster och gråter ut, så känns det hela oftast oerhört vemodigt, innerligt och vackert.

I verkligheten känns det inte så.