Jag sätter ära i självständighet. Jag gillar att lösa saker på egen hand och
göra saker på mitt sätt. Avskyr att daltas med. Kan själv.

Men envisheten är inte bara av godo. Jag vet att jag är dålig på att ta emot
hjälp om den erbjuds och ännu sämre på att be om den själv.

Idag tog jag ett steg fram och blev mött i det sårbara. Jag fick hjälp att hantera och diskutera omvälvande besked. Blev varsamt bemött och fick mat och vin utan att jag bad om det. Så skedde det en skiftning. Från fuktiga ögon till värme i bröstet.

Träning är inget som jag delar med mig av i vanliga fall. Men när det var snö och -7 grader ute så laddade jag ner en app och började följa ett sexveckorsprogram stegvis, där målet var att kunna jogga 5 km på 30 min. Sista lektionen avslutades ikväll och jag klarade det utan att sakta ner en endaste gång. För första gången i mitt liv! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig!

Det finns mycket som är mystiskt i tillvaron, mellan människor. Mycket som är obeskrivligt, som bara är sitt eget. Drömmer fortfarande om då, fastän nu också är vackert.

Tar en dag i taget och berörs på så många olika plan att det ens är onödigt att definiera närmare, faktiskt. Och kanske att det egentligen är den enda sanningen som är viktig nu.