Vi måste lära oss några saker till
/ 0 Kommentarer
Allt som tagit mig hit
Konflikthantering.
Det där med tillit är svårt för mig, det tar tid och hårt arbete. Dessutom är hon så olik mig, på alla plan utom kanske envisheten då. Nyttigt för mig det här med olikheterna och även om jag är rädd ibland är jag glad att vi fortsätter hoppa. Hur mycket jag lär om mig själv längs vägen låter jag vara osagt, men ni kanske förstår ändå.
Held togheter with glue
Jag var rädd för att komma tillbaka till en plats där jag kanske inte längre skulle passa in.
Men det uppskattas att umgås, sådär avslappnat i en soffa där man mest bara retas och pratar om det lilla alltet.
Somliga relationer verkar inte veta av tid eller begränsningar. De bara är.
Simultankapacitet
Hursomhelst. Det blir nog bättre i tillvaron snart, på ett eller annat sätt. Medan jag väntar på det så vårdar jag min ettåring som har 40 graders feber och öroninflammation.
Tillbaka på platsen där jag en gång började
Fyller fler sidor i historien om oss
Längtan gnuggade mot mitt ansikte. Jag orkar inte hålla järnridån för känslorna på plats så himla många veckor i taget. Det fungerar inte med ren viljekraft, det vet jag sedan tidigare. Kärleken har alltid en tendens att hitta sprickor i min yta så småningom.
Jag bär sanning. Hon bär också sanning. Det är väl fint och lite sorgligt på samma gång. Sällan har telefonen varit så välpolerad som ikväll, under de minuter jag sköt på samtalet. Kraschlandade rakt in i ett tomrum som jag insåg var allt annat än tomt. Vi gillar oss trots att olikheterna gör att vi ryker ihop då och då. Att vi trots allt oftare påminner varandra om bra egenskaper som vi har.
Hursomhelst
Måste jag? Frågade jag mitt inre som alltid bär på ärliga svar. Ja. Svarade hon.
Jag ska alltså inte tänka, bara prata? Jag? Haha. What a joke.
Så här i dagsljus känns ju allting lite farligare. Så jag vet och jag vet inte och jag hejdar alla de där orden som ändå inte går att sätta fast vid det som är.
Melankoli
En dag kanske jag ska tala om allt. I sinom tid. Någon dag.
Nyår. Bah!
2013
Här är mina armar runt barnen och här lutar vi huvuden mot varandra och här pussas vi och här... nej, det går inte att beskriva. Alla ord är för små och beskriver inte kärleken tillräckligt.
