Sådant som en gång var
Nätter som slutar klockan fyra och ord som inte borde vara för mina öron. Tegelstenen välte mig för ett drygt år sedan och nu när jag är uppe på fötter igen, regnar det småsten.
Dunk. Dunk.
Men jag ser det och jag ska försöka ta mig igenom det. Andas och inte söndra, bara lugnt förstå och konstatera att delar av mitt liv och min person som jag hållt privat och skyddat, har blivit utlämnat till främlingar och dessutom förvrängt. Helt plötsligt låg de skaviga känslorna på bordet och jag kände mig avklädd utan chans att undkomma och paniken att fan, jag tänker inte låta nästa tegelsten trilla ner!
Jag önskar att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor har valt att behandla en. Sudda ut informationen helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad. För en viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara.
och vilja ha en till
Du ska väl inte försöka dig på ett regnbågsbarn till, bara för att möjligheten finns, tok? Sa alla med pekande fingrar. Efter stor eftertänksamhet ler jag nu med röda kinder och näsan lutad mot axeln. För beslutet är fattat och huruvida det blir något är upp till världsalltet.
-Hade ni sett deras leende när jag står vid dörröppningen, hade ni hört deras skratt som bjällror i en julkör, hade ni känt deras kärlek som kittlande fjärilsvingar mot kinden… så hade ni också gett er in i matchen en gång till, svarade jag.
Tove Jansson
Skiftande
Vinter. Jag är inte där än. Även om den luft och färgerna, som omöjligt går att ta miste på, möter mig då jag stiger ut tidigt på morgonen.
Platsen där två årstider möts, den har alltid varit min sämsta. Jag är en sådan som vill stanna. En sådan som dröjer sig kvar.
Jag står fortfarande upp
Som från en dag till en annan tog vintern över och värmen som omgett kroppen är utbytt till kalla vindar. Jag faller när som helst. Det är en storm jag lärt känna under åren. Kan hennes vrede, hennes varje rörelse. Jag vet vad hon lämnar efter sig; en skrothög innanför bröstet.
15 år senare
Idag fyller min bästa vän 40 år. Det var i november för 15 år sedan som vi träffades för första gången och ungefär 10 år sedan vi påbörjade den resa som format vår vänskap. Hon är mig så nära och min sons gudmor. Det är inte alltid lätt och smärtfritt mellan oss, vår relation har väl av och till kunnat sammanfattas som mild livskris. Men hon finns där för mig dygnet runt och jag finns här för henne. Totalt olika, men med en ocean av egenheter och egenskaper så kompletterar vi varandra. Det får vara så, nu är vi trygga. Det är något i vårt sätt att passa ihop som får mig att inse att ingen av oss skulle vara riktigt rätt utan den andre. Grattis på födelsedagen!
2004 och 2014
/ 1 Kommentarer
