Nu säger jag att det är sista jävla gången i mitt jävla liv som jag köper nåt jävla skit på jävla IKEA där allt kommer i miljarder jävla delar som inte behagar passa i nya lägenheten. Jag förbehåller mig även rätten att ändra mig framöver. 

Jag oroar mig och kan inte andas och jag hatar det eftersom jag är en person som alltid kan andas. Men det kommer gå bra. De träffas, de håller handen, pussas, talar om livet. De vandrar framåt. Åt rätt håll. Jag ägnar kvällarna åt skrivande som betyder något. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt. Lite hamnar här och lite hamnar annanstans. Löftena om att vara sann i text, alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar.

Jag vill andas höstluft och lust, jag vill att min hud ska lukta av hennes hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Klart dåraktigare. Vingligare. Men helt tvärsäker.

Så vi överlevde vår första minikris, det är vi båda överens om. Tur det för jag är mest van vid att folk jag varit kär i säger tack och adjö när något blir besvärligt. Eller påtalar hur fel jag är och har, så fort en yttrar minsta betänklighet. Då vill man ju helst inte yttra något alls. Så jag min vana trogen tänker länge och sparar på småsaker tills de briserar till något som blir så orimligt stort att det inte går att hålla tillbaka. Det är ju inte så sunt inte. Så jag tränar vidare på tvåsamhet och kommunikation.

Livet är fint skrev jag på Instagram ikväll men nu sover jag iallafall inte. Jag är väl sur eller nåt på förekommen anledning. Inte fan vet jag. Det kanske hon också har anledning att vara och har hon inte det,  så kan hon säkert snart hitta femtio anledningar att vara det. Jag är en människa med många fel och brister, ta en och du har anledning att vara grinig på mig. Ta fram alla mina fel och brister och du har anledning att backa över mig med bilen.

När jag och M träffades var jag helt tillfreds med att leva själv och hon hade precis köpt en ny lägenhet. Det tog några veckor innan hon insåg att det var vi som skulle bli. Hon försökte påtala det med ord men hennes handlingar visade något annat, att det fanns en osynlig plan för oss. För mig gick det fortare. Jag förstod det när hon pussade mig i all hast på en tunnelbana och resten av världen bara försvann. 

Vi var vakna hela nätterna och gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp på morgonen trots noll timmars sömn. Ändå trodde hon att hon skulle vara singel länge och jag skulle då verkligen aldrig flytta ihop med någon. Vi hade bestämt att vi skulle ha det så. Men det blev inte så. Så brukar jag ju heller inte rätta in mig i leden och har verkligen ingen lust att börja med det nu. För den sortens kärlek är ju sällsynt för mig och är det något jag lärt mig så är det att den är värd att hålla fast vid, under all tid som ges. Så om man skulle ta och åka hem till sin sambo kanske.

Sambo. 

Hem.