Det här är en ögonblicksrapport. Jag har köpt en ny kamera eftersom jag hade sönder min gamla någon gång under festandet. Stay tuned, I am living la vida loca…

Jag längtar efter ord som inte blivit sagda, känslor som ännu inte är upplevda och steg jag aldrig tagit. Jag vill känna den där handen på min hud. Den som är så varm, utan att bränna mig. Men som ändå får mig att brinna okontrollerat. Platsen för oss är obestämd. Tiden likaså. Det totala kärlekskaoset kommer att ta andan ur oss. Det kan bli hur galet vackert som helst.

Jag vill vara särskild.
Vara någons särintresse.

Nu är det Stockholm Pride resten av veckan, flickor! Så upp med mungiporna och ner med trosorna! Hey you all, det kan vara berikande för en människa att ligga lite. I have seen it happen to others and now it might happen to me.

11 år i dag. Jag minns allt. Är glad över att jag inte förblödde efter förlossningen, tacksam över att jag bor i ett i-land som kunde ge den vård som krävdes. Tacksam för varje minut jag fått dela med den här tjejen därefter. Jag älskar hur hon kisar med ögonen när hon ler och stryker håret bakom örat när hon är koncentrerad. Det är kärlek.

Imorgon startar Stockholm Pride. Jag är lycklig över att det finns människor som väljer att inte se enkelt på livet. Visst skulle allt löpa mer smärtfritt om man inte behövde ta ställning till eller försvara något, som i andras ögon inte är normalt. Jag omger mig med människor som tror på Livet. Och som tror på det Äkta. Att all kärlek är bra kärlek. Fint att ha det så. Ger trygghet, styrka och visshet i att det som är vackert på riktigt, alltid vinner.

Den här veckan har jag bakat tunnbröd, renoverat dasset, flyttat kor, räknat myror, burit vatten från brunnen, varit norrländskt tyst och somnat till en sprakande eld.

För elva år sedan var jag en flodhäst. Barnet var planerad att födas den här dagen och jag trodde inte att jag skulle gå över tiden. Först ville jag bara hinna med att titta på de där homosarna som skulle gå i någon slags omtalad parad i stan.... Jag vankade bredvid paradtåget, från T-centralen och ut till skansen och sen tillbaka igen. Hoppades att promenaden skulle sätta igång värkarna. Det hände förstås inte. Gick surt och la mig, men vaknade fem på morgonen av mensvärk som inte gav med sig. Vårt lilla barn på dryga tre kilo ville inte titta ut förrän 26 timmar senare. Hon föddes halv sju på morgonen den 27 juli och med den kärleken i mitt hjärta, har världen aldrig mer blivit sig lik.

Så fort jag kommit hem så bär det av igen. Men nu är det vila och ledighet som väntar. Jag spenderar dagarna fram till helgen i stugan intill Indalsälven, som saknar internet. Jag har inte varit där på tre år men nu är det dags att återuppta traditionen. För här var min farmors barndoms somrar. Här var min pappas barndoms somrar. Här var mina barndoms somrar. Här är mitt barns barndoms somrar.

Jag har firat semesterstarten med att gå till frisören, som omvandlade mig till något som mest liknar en pudelfrisyr. Nu ska jag åka och skaffa mig ett nytt pass, så jag kladdade på lite färg i ansiktet för att se mer vaken och levande ut. Jättevaken...

Att springa i norska sjukhuskorridorer är nyttigt, kombinerat med att maten i landet är svindyr.
Nu, tre veckor senare.
Fyra kilo lättare.

Jag har varit vaken sen fem i morse. Men jag är äntligen hemma!

Oslo var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv. Skorna fick mig att flyga fram längs promenadstigen till jobbet. Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords. För att hinna med alla tankar som ska tänkas, trots utmattningen som kommer av att springa i sjukhuskorridorer.

Hur påverkar heteronormen dig?

Hela veckan har jag vårdat och fått bra kontakt med en äldre och djupt kristen patient. Jag kan inte låta bli att undra om hon skulle varit lika tacksam och fortfarande hyllat min omvårdnad med kramar, om hon vetat att regnbågens färger rinner i mitt blod. Jag hoppas det.

I dag har tre arbetskamrater skrattat och frågat om jag är trött. Så jag antar att det syns.
Fråga: Kan man ta med sig påsarna under ögonen som handbagage på flyget?

Min dotter fyller elva år i slutet av månaden. Jag beundrar henne på så många vis. Hon är smart, klok och rolig. Och vansinnigt envis och kreativ. Framförallt är jag så glad över att hon har egen stil och integritet. Hon kommer säkert att smälla oftare i dörrar nu och kalla mig saker jag inte gillar. Argumentera ännu bättre med mig när jag håller emot. Det är bra. Man ska argumentera med sina föräldrar. Bli en egen person med egna åsikter. Pröva gränser och komma tillbaka ibland. Tanka ömhet och närhet. Krypa in under mina vingar.

Några tankar på print och jag toklängtar österut. Längtan är en drivkraft, det är känslorna som gör mig till människa.
Levande.

Det närmsta jag kommer Sverige ikväll, är den tv-kanal som just nu visar Vickans födelsedagsfirande. Höjdpunkten hittills var när de rullade in längs en väg med häst och vagn. Kungafamiljen vinkar väldigt kungligt mot folkmassorna medan Daniel nickar och formar ett tydligt "Tjena" med munnen. Han har det inte lätt stackarn.

...och nu lite senare fällde jag en tår för hur vackert Mums-Mums sjöng sin egen, lugna version av Hope and glory för de blivande makarna, och för hur överlyckliga de såg ut! Jag är ett sånt blöthjärta!

Jag längtar ofödda barn! Dessa små sandkorn som växer till pärlor.

- Stugan i Östersund
- Stockholm Pride
- Ramsvik och västkusten
- Mallorca

Det känns som att resten av juli och augusti blir fin-fint!

Jag fick ett fint mms av Mymlan i morse som påminde om livet där hemma. Det finns visst nån bloggmänniska som kallar sig för samma sak, men min Mymla har fått sitt smeknamn av skäl som bara vi känner till. Och hon är en sån där som kryper in under huden. Klappar på hjärtmuskeln som man tror är gjord av stål.

Jag inser att det som känns så nära, ändå är väldigt många mil ifrån.

Sms-konversation mellan mig och dottern:

Jag: Hej min bebis, hoppas du har det bra. Jag älskar och saknar dig men snart ses vi ju igen.

E: Hej mamma. Jag saknar dig med, men vi har det kul. Puss och kram i massor från en snygg icke-bebis som snart fyller 11 år!

Jag längtar ihjäl mig efter min unge.

Jeg er hjemme med ordene.
Hvor er du nå?
Når lyset ebber ut.

Very suddig fyllkaja med konstig min, in the middle of the lördagnight. Aker Brygge, Oslo, Norge.

I natt drömde jag så underbara saker att jag önskar att jag inte hade behövt vakna.

Man äter lunch på en uteservering med regnet droppande mot taket.
Man känner sig bara stillsam.
Man vilar i en blick.

Sex år efter examen får jag faktiskt en möjlighet att utbilda mig inom det område jag en gång valde sjuksköterskeyrket för. Gissa vad jag svarar!? "Kan jag få tänka på saken?" Men va??? Ska man behöva det? Tänka på saken?

Mamma ringde mig tidigare ikväll på jobbet. Hon och pappa hade tråkigt och bestämde sig för att ge sig ut på vägarna med nya bilen. De skulle till Halmstad sa hon, men där var vädret så tråkigt att de fortsätter till Oslo och hälsar på mig istället! Inget botar pms så bra när man känner sig ensam långt borta, som att få träffa mamsen och pappsen! Klockan 22 slutar jag och ungefär samtidigt rullar de in i staden. Då blir det vin och umgänge, för jag har minsann lååång sovmorgon imorrn!

Jag är en plåga för mig själv. Sur, arg och vresig är mina förnamn och gråtmild mitt efternamn. Ska jag ha mens snart eller? Jajjamen. Igen. MEN, vilken överraskning!

Jag behöver dyka in i natten och gör det. Det är okej att famna mörkret ett litet tag.

Med landsgränser emellan, finns olika ord. Men samma längtan. De här veckorna sover vi till och med i olika länder mot min vilja. Trots att hon är vacker som fan! Trots att jag också är det! Det innebär lite mörker. Lite solgult. Lite stjärnfärger. Mycket guld.

Jag är hormonell till tusen. Jag fattade det när jag gått med gråten i halsen utan att veta varför. När jag blir så rastlöst upprörd över ingenting. När jag spinner iväg och skapar olika scenarion i huvudet om allt man kan råka ut för i livet.

Regnet talar med mig, i dag var budskapet kärlek. Jag är blöt och blödig.
Mitt förstånd sviktar när känslorna tar över.

/She ain't goin' nowhere
She´s just leavin'/

Jag är övertygad. Eller så har jag fortfarande vätskebrist i hettan och yrar.

"Tryck in ctrl+F6 för att din webbläsare ska uppdatera sig till nya bloggkoll" stod det. Jag lydde order och fick en talande Mac, som berättar vilka knappar jag trycker på / program jag öppnar. Det funkar inte att bara trycka på samma knapp för att stänga av. Snälla hjälp!!

Dagar som denna. Då man hittar strandfynd. Har sand i trosorna och havssalt i hårbotten.

Oj, sa flickan och trivdes i smyg med pojkens sällskap. Skulle de bli vänner?

De tillfälliga kollegerna skvallrar om mig till chefen och jag får beröm och lovord från henne. Mer än så behövs inte just nu, för att jag ska må bra och trivas här.