Idag är det dags för prideparad genom stan gott folk! Kom och vinka eller hoppa in i tåget vetja. Jag kommer dansa loss på RFSL:s flak. Startskottet går klockan 13.00, då avgår vi från Ringvägen-Zinkensväg. Sedan fortsätter vi längs Hornsgatan, Slussen, Gamla Stan och Strandvägen bort till Norra Djurgården och det nya festivalområdet vid Norra Djurgården och Sjöhistoriska museet. Välkomna, sol efter lunch har utlovats av flera vädersajter!

Häromdagen köpte jag en kamera. Jag älskar den.
Min nya digitalkamera ska jag inte tappa i golvet när jag är onykter.

Kan det ha varit sant? Det kändes sant! Närheten, glädjen och det extra armbandet runt min handled. Promenaden runt parken och karaokesången i skymningen. Onsdagen var otroligt fin, stunderna nästan smärtsamt vackra. Och jag tänkte nästan ingenting just då, jag bara kände smaken av vin, såg på vimlet, på gräset och himlen och kände att jag levde.

Just nu lever vi. Jag och hon och alla runt oss. Det är nu vi kan älska, skratta, bråka, leva. Se till att göra både oss och andra gott eller ont, vilket vi nu föredrar.

Telefonsamtal på kvällen är fina grejer. Speciellt när en av ens bästa vänner är inblandad och saker som gör lite ont, ersätts av sånt som gör att man skrattar. Hon kommer med överraskningar, sådana där som är så oväntade och fina att man nästan får hjärtstopp. Man trodde att man skulle vakna upp igen till den grå verkligheten efter nattens arbete. Men det gör man inte. Allt är på riktigt.

Jag är mamma till en tolvåring idag.
En liten trollunge som jag födde.
En smart, klok och envis busunge.

2010

Konstigt allt känns i natt. Allt allt allt. Jättekonstigt. Nollställd var det man skulle vara, ja. Men saker som jag avskyr är; att ta farväl, telefonsamtal istället för möten, liv som fortsätter fastän jag inte är där, liv som varit på paus som plötsligt ska återupptas.

Tänk att jag alltid är lika orealistisk och alltid blir lika besviken.

Happy pride på er allihop! Vi ses på Gärdet.

Efter 202 arbetstimmar på tre veckor, så närmar sig slutet för Osloarbetet. Jag kommer hem lagom till regnbågens tid. Möt mig i verkligheten, låt mig vara verklig, stanna där med mig.

Varje dag solen går upp tänker jag att jag ska försöka göra någonting jag aldrig har gjort förut. Oftast blir det inte så, det bara upprepar sig. Jag ser samma ansikten i kvarteret. Jag går samma väg. Jag äter samma mat och jag hämtar dottern på ungefär samma tid. Ibland önskar jag att vi var på en annan plats med en annan rytm.

Två nya kurser påbörjas iallafall i slutet av sommaren; Kundaliniyoga och vattengympa. Saker jag har velat göra länge. Ett tredje och större projekt startar i oktober, men det behåller jag nog för mig själv och de närmaste ett tag till.

Jag saknar alldeles förskräckligt mycket, varje stig bjuder in till steg med dig.
Tusen stjärnor och jag är fortfarande kvar i den här jävla staden.
Det känns som att man aldrig kommer härifrån.

I förmiddags passade jag på att ta mig ut i friska luften. Lånade Haakons och Mette-Marits gräsmatta för att sola lite kungligt, som ni kan se. Om en stund ska jag bege mig mot Aker Brygge för att möta Jennie över en fika. Henne känner jag bara via bloggande, så det ska verkligen bli kul! Sen väntar ett nattpass på Radiumhospitalet.

Jobbar varje dag under norgevistelsen, vissa dagar dubbla pass. Vilket är alldeles självvalt.

- Men hur känner du dig då, gnällis?

- Jag är supertrött och har ont i musklerna. Hemlängtan härjar med min kropp och jag har fortfarande inte lärt mig att stanna upp och ta femtiosju djupa andetag. Men jag känner mig åtminstone pyttelite smalare pga allt spring i sjukhuskorridorer och dyra matpriser.

Sent ikväll får jag väl gå och lägga mig bara, och vakna en dag äldre. Tack för ordet.

Skriv gärna något snällt.

Orkar knappt lyfta på ögonbrynet åt hans senaste påfund.
Very not me.

Inte så att det hördes, inte så att jag vågade säga hur ljuv jag tyckte hon var tillsammans med de orden. Eller att jag aldrig tvivlar längre, ty jag är redan införstådd med att vi överlevt allt som är omöjligt. Omöjligt, men odödligt.

Igår. När jag satt i en fåtölj och pratade i telefon. I Oslo. Kändes det ungefär så här:

Sitter på ett tåg och utanför rusar Södermanland förbi.
Jag ska ”hem” till Oslo för att jobba.
Undrar om det är sig likt?

Min dotter åker till sin pappa i en hel månad och kommer fira sin födelsedag med honom uppe i de norrländska skogarna. Sen hon föddes, har vi aldrig varit ifrån varandra mer än två veckor. Så mammahjärtat är laddat med en hel del separationsångest i kväll.

Dottern gräver sig en grop

 

 

 

 

 

Och slutligen: En bild från första och sista dagen...

Jag är hemma från Marocko och hinner knappt packa om, innan det bär av mot Norgelandet.

Någon viktig har farit till klipporna utan mig. Det är tungt ibland för havet är så intensivt att jag liksom är på vippen att ickehantera emellanåt. Men jag vet ju att hon finns nära ändå och det värmer mig.