Jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam.

Smakar på ord som släppa taget. Ser er i ögonen igen och längtar efter saker som man inte skriver om till alla men som finns under huden. Kapitulera för det, mina vänner!

Jag viskar till henne i natten, att det inte är farligt.
Att det går över.

Hennes hjärta är för stort precis som mitt.
Men man kan leva med den åkomman, jag ska visa henne.

Tre saker som förgyllde gårdagen:

1. Dottern tog frivilligt hand om ett diskberg som överraskning till mig.

2. Kvalitetshäng med gudbarnet.

 

3. Fina vårliga tulpaner i present. Jag är väldigt ovan vid att få blommor, så glädjen kändes ända in.

 

Nu vänds snart kanske allting upp och ner återigen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. I ovetskapen svävar vetskapen just nu, men sen ska även jag bli upplyst om jag vill. Det vill jag.

I morse hade jag ett ärende in till Söder. Passade på att föreviga lite solsken över Stockholm.

Den senaste veckan har en del nya läsare hittat hit. Därför tycker jag att det skulle passa bra med en liten presentation. Jag är så klart himla nyfiken på er, så om ni vill får ni gärna skriva hej och kanske något mer i kommentarsfältet här nedan.

Den här bloggen handlar om mig. Jag heter Annelie och bor på andra våningen i en trea med många fönster. Ibland säger mina vänner att jag är så himla konstig och det är nog sant. Jag har en dotter och är några centimeter, nästan tre, ifrån att vara 170 centimeter lång. Räknar mig själv som en del av regnbågsfamiljen. Jag jobbar som sjuksköterska men allra helst vill jag plugga vidare till barnmorska. Jag tror att det kanske kommer bli så till slut, trots allt.

Och så vill jag skriva. Jag vill skriva om viktiga saker, sånt där som så många passerar utan att ägna en tanke. Fast helst av allt i hela världen vill jag nog skriva om kärlek.

Solen skiner för första gången på vad, veckor? Det känns som längre. Men över de vita hustaken slickar solstrålarna. Förvåningen. Vanan i den där dimmiga gråheten som bara november och januari och i viss mån februari kan uppbringa. Jag tänker på att inte behöva ha vantar.

Det var en natt i början av juni och jag var yngre. Jag antar att det var juni, för träden var ljusgröna och luften frisk på ett sätt som bara kan tillhöra försommaren. Så vi säger så, det var en natt i juni. Regnet föll medan vi sprang mot taxin och jag minns att hennes hand värmde i min. Klockan var efter midnatt och hon kysste mig med en mun som smakade av champagne och mjukhet. Vi åkte bil genom staden och jag anade inte att det var då allt började.

Rött vin i glas med fot och varma människor är trevligt, liksom god mat och skrattande munnar. Berusning och lycka på samma gång i en salig blandning. Sedan var det himlen. Tusen gnistrande stjärnor som bildade mönster mot mörk natthimmel med en rund måne blev som pricken över i. Ackompanjerad av fina ögon som log.

Sådant som varit.
Sådant som är.

Tänk om alla företag orkade göra lika bra reklamfilmer som denna!
Då skulle man ju kanske orka titta lite oftare.

I never wanted anything from you, except everything you have and what is left after that too.

Medan mörkret omsluter oss vandrar vi genom natten. Hennes hand i min över städer och hav. Våra steg faller in i en trivsam takt som passar ihop.

Idag känner jag för att slänga mig i den gnistrande vita snön. Göra snöänglar och titta upp på stjärnor på en mörkblå, nästan svart, himmel. Drömmer om att åka slalom nedför branta backar och känna vinden i håret. Titta upp mot himlen och fånga upp lekande lätta snöflingor med ögonfransarna.

Hej Vilja och Mod. Jag ser er nog. Var inte rädd, det finns ingen här som vill er något illa. Jag har inte plockat bort det lilla bo vi inrett, det har funnits där hela tiden och väntat på er.

Vilja och Mod, ni har varit så saknade. Jag behöver ha er som driver mig framåt. Jag behöver eran upptäckarglädje, er utåtriktade nyfikenhet.

Vilja och Mod, välkomna tillbaka. Jag förstår att ni känner er ur form men här dömer vi ingen. Ta den tid ni behöver.

Drar man handen längs hennes kind så känner man hur skrattglittret fastnar i huden.

Är inte alls sugen på att sova, vill prata, prata, prata på djupare plan om det som aldrig hinner bli sagt. Tänk om nätterna och dagarna kunde vara lite längre ibland, om bara mer tid fanns. Men livet kommer i vägen och så får det vara. Det kommer fler måndagar, andra möjligheter vill jag gärna tro.

Jag skriver att göra-listor som jag nöjt stryker över saker på. Nu har jag bara åtta timmar kvar tills det är färdigarbetat för den här helgen i Oslo. Och så ska jag förstås åka mot Sverige redan ikväll. Det brukar liva upp tillvaron.

Du
gör mig.

Kvällen skapar alltid tankar som berör. Jag tänker på henne och på nätter i en stad som sover. Allra mest känns orden som aldrig riktigt tar slut, utan fortsätter på ett pärlband som glider så lätt mellan mina fingrar. Alltihop ryms i de där smekningarna från hennes läppar, bokstäverna som formas till ett leende mot min kind.

Det finns vissa ögonblick i livet som får kroppen att tvivla på sin egen existens. Cellerna slutar dela på sig och vad gör man då? Man flyr sin kropp, in i tankar och även om man snubblar tusen gånger bland dem, så är det bättre än att ligga stilla och gå sönder. Men till slut kan man inte fly. Man måste skaffa sig en mening så att ens celler börjar dela sig igen. Och det är det jag måste göra.

Jag gillar den där känslan man kan få av vissa filmer som gör att man blir alldeles varm i kroppen och magen fylls av ett lyckorus. När tjejen och killen får varandra trots att deras kärlek är omöjlig. Allt liksom bara ordnar sig och sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Sådant gillar jag.

Jag vet att det finns många som tycker att jag är alldeles för naiv, inte minst när det kommer till kärlek. Men jag vill att kärlek ska vara sådan. Annars är jag nog hellre utan.

Det finns en dubbelsäng här som jag sover tämligen gott i. På den andra sidan vaknade en helt underbar människa tillsammans med mig i morse. Det var nytt och konstigt, på ett mysigt sätt.

Jag har det finaste av sällskap under hela natten.

Sen dottern åkte till sin pappa häromdagen, känns det fasligt tomt.

Mitt hjärta slår nog för svagt, så svagt att jag inte ens kan höra det.
Ibland undrar jag om det ens finns där.

Men min älsklings-mini-person,
hon flyttar tillfälligt in hos mig imorgon och det känns bättre än bäst!

Lite bilder från mitt nyårsfirande på Dufweholms herrgård. Enbart den fantastiska serviceinriktade och pålästa personalen gör det värt ett besök! Och då har jag inte ens nämnt maten.... längre ned på sidan finns en bild från scones och kakbuffén. Sjurättersmiddagen med tillhörande viner var så god att vi glömde bort att fotografera överhuvudtaget.

Vet varken ut eller in om det här året, så jag klär mig i de bekvämaste kläder jag har.
Vill bara ligga kvar i soffan och det är så saker känns och är.

Vi hade ett mysigt nyårsfirande, jag ska sortera upp bilderna och visa så snart jag hinner. Det nya året inleddes, kom med nya möjligheter och bla bla bla. Samma gamla löften som alla ändå bara bryter. Jag lovar i alla fall att inte börja röka i år. Nikotinfingrar och rosslande andetag känns så nittiotal.

Jag lovar också att försöka bli lyckligare och inte falla ner i det som gör ont. Sluta grubbla så vansinnigt mycket och bara låta saker ske som de kommer. Släppa kontrollbehovet och skratta mer. Läsa böcker som betyder och kramas mycket. Våga vara vacker och öppna mig för människor lite mer än vad jag gör nu.