Sedan blev det en tisdag och du tänkte: jag ger det en dag till. Och sådär fortsatte det i en evighet.

Ni tänker antagligen om bilden nedan "jaha ännu en bild på dig och barn, tänk så originellt va!". Men det är just därför bilden är speciell, eftersom den är så personlig och totalt likgiltig för de flesta andra som ser den. Själv ser jag det hav av osäkerhet som jag lärde mig simma i och en relation som aldrig blivit alldaglig. Mitt i någon typ av brännande tvåsamhetsensamhet höll jag alltid min magkänsla högst av allt. Kort sagt så är den här bilden ganska så mycket mer än bara en bild för mig.

Jag önskar att hon som tog fotot var här ikväll. Då skulle vi baka lussebullar, så att de blev stora och fluffiga. Vi skulle dekorera dem med små söta russin och oss själva med mjöl. Om det började snöa så skulle vi ta på oss myskläder och krypa ned i soffan med en massa filtar och titta på en bra film. Men sånt brukar bara hända i sagor.

Runt omkring mig finns en väldig massa olycklig kärlek. Det är brustna hjärtan, obesvarad kärlek, rädsla för att släppa in, rädsla för att missa något bättre och en jäkla massa urdålig timing. Tror jag ska skaffa en till katt istället.

I natt har jag och dottern sovit hos en vän som bor 100 m från oss. Isak har nämligen sovit hemma men med sin pappa som sällskap. Jag fick sova sex timmar i sträck och vaknade bara för att pumpa ur bröstmjölk, vilken lyx! Trots att hela min kropp saknade honom, så har alla inblandade haft det bra. Klockan tio i morse kom jag hem till en bebis på strålande humör och som log stort mot både mamma och pappa. Jag lyfte upp hans varma lilla kropp och la honom mot mitt bröst. På en minisekund så försvann all oro. Kvar fanns bara överväldigande kärlek, värme och lugn. Sen somnade vi om tillsammans. Min lilla kille och jag.

Jag antar att det kändes som att allt som hände då var början på oss. Jag ville stanna tiden och jag ville hinna skriva ner allt som hände och analysera det in i minsta detalj:

Här lägger hon sin arm runt min midja, här är hennes hår i morgonljuset, här tar jag hennes hand när vi går uppför trappan, här viskar hon att hon aldrig kommer glömma, här tittar hon på mig, här andas hon i min nacke, här berättar hon om sin gårdag, här tar vi varandras händer över bordet, här får jag henne att skratta, här ändras hennes andhämtning, här ringer hon trots att klockan är två på natten.

Jag ville inte att tiden skulle gå så snabbt eftersom att varje dag kändes viktig. Viktig på det viset att den betydde något. Att dagarna skulle rinna förbi oss kändes otänkbart.

Ibland tänker jag att ett enda liv inte riktigt räcker till, att jag behöver tusen minst, att jag behöver sluka världens alla kakor och samtidigt ha varenda en kvar. Jag vill göra om flera gånger och ändå göra fel och tvingas göra igen. Jag vill bygga egna hörn och själv köpa färgen som jag målar in mig med.

Jag vill dra mina fingrar längs ett par axlar och viska betydande meningar. Mot husfasader vill jag trycka upp henne och slippa tänka att igår var fantastisk, för idag och imorgon dunkar precis lika hårt. Ett liv vill jag leva med dig. Högt över taken.

Såna här leenden fyras av när storasyster håller i kameran.

Han frågade om vi skulle gå till en specifik hotellbar i Stockholm, men jag sa att jag inte kunde och jag såg att han inte förstod.

Jag har varit där med någon som jag älskade, sa jag. Om jag går tillbaka är minnet förstört och jag vill inte det. Jag vill lämna just den platsen oförstörd och bevarad.

Det är bara en plats, sa han.

Nej, svarade jag. En plats är aldrig bara en plats.

Vi gick någon annanstans.

I vårt senaste telefonsamtal sa jag: kom hit nu, jag kan inte leva utan dig.

För det kan jag inte.

Men när jag tänkte efter vad jag egentligen sagt så var det nog bara: jag saknar dig.

Saknar. Det räcker inte.

Det är fortfarande en ny verklighet som håller på att byggas och mönster som behöver skapas och bitar som behöver falla på plats och en människa att lära känna. Och då tänker jag på livet och hur mycket jag älskar det. Då tänker jag på hur allting faktiskt är möjligt.

Tittar ut genom fönstret. Stockholm är mörkt. Tänker på ord som bara jag och hon kan se.
Det var ju dig jag skulle sluta upp med att vilja kyssa. Sa jag inte det till mig själv?

Det var två mörka himlar som möttes på väg in i kvällen och mellan dem fanns en blå horisont och en sol som kämpade för sin existens.

Det är fars dag så Isak är hemma hos bebispappan hela eftermiddagen. Jag är inte van, det känns konstigt och jag vill bara ringa hela tiden. Men är strong och låter bli. För dem är det bara bra. Och för mig med. Självklart har han det jättebra, det är inte det som är grejen. Men när man suttit ihop så länge blir separationsångesten svår.

Torr asfalt, löven bortsopade, allt naket… vad väntar vi på? Jag vill göra allt och jag vill göra inget och ofta kan det vara svårt för mig att hitta någon form av balans och stabilitet. Nästan varje dag måste jag säga åt mig själv att det är okej att inte riktigt ha hittat den där balansen. Okej att inte ha alla aningar. Okej att göra ingenting.

Vi är tre arbetskamrater som fått barn med tre veckors mellanrum och gillar att hänga ihop.

 

...en Folke, Isak och Ellinor!

Det var egentligen ingenting konstigt med den dagen. Inte från början i alla fall. Men i efterhand skulle hon komma att tänka på den som den där majdagen som förändrade a-l-l-t.

Vad den förändrade:
Bejakandet
Avståndet mellan innerstan och förorten
Synen på stjärnorna
Smaken av rödvin
Händers påverkan
Rädslan att släppa in
Vinden vid havet

Hon minns att hon tänkte: jag faller men jag står fortfarande upp. Föga anade hon att hon låg ner redan då. Men det skulle hon snart upptäcka.

Vill dyka ner under ytan i badkaret. Försvinna lite så kanske det generade också gör det. Till mitt försvar kan jag säga att jag är mycket trött och söt. Ni behöver inte alls förstå, fast jag är säker på att ni med varit där.

Någon varmandas mot min hals, precis på området nedanför nyckelbenen där bröstet börjar. Det är tryggandning och vetskapen om att någon ligger nära.

Det tar slut. Ibland innan det ens har börjat. För vissa börjar det aldrig. Slutet hinner liksom före.

Idag är det din 37-årsdag så nu skriver jag om dig. Inte bara för att du läser min blogg, men. För att hela världen borde fatta att du är lite världsbäst. Så inte som mig, bara lite lika. Vi älskar varandras barn som våra egna och du och jag har skrattat, vunnit, förlorat, fött barn ihop, skålat och lipat. Så lova att du aldrig dör. Lova det.