Skrivandet, det hamnar liksom på vänt och jag vill ju inte det. Ord är ju det sista jag tänker på när jag går och lägger mig och det första jag tänker på när jag vaknar. I vanliga fall alltså.

Nu säger jag hej till höstmörker och hej till bebismagknip som jag umgåtts med sen i natt och hej till bajsblöjor och gråa hår på utväxt.

Jodå, jag finns. Jag mår bra. Jag har bara väldigt lite tid att skriva. Så ni får vänta. Capice?

Vi hade umgåtts i ungefär fem år utan att riktigt umgås med varandra. Men någon gång där började det och sen har det fortsatt, med mitt-i-natten-vin och choklad och helt vanliga ovanliga dagar. Vi hittade varandra under en tid som är väldigt svår att beskriva utan att använda sig av utnötta klichéer. Det där med att inte vilja fastna och samtidigt det där med att vara ämnade för stora saker. Mitt i väldigt mycket röra och framtidsdrömmar och berörda hjärtan och livliga bråk, mitt i allt det där lärde vi känna varandra på riktigt. Och sommaren tog slut och vintern tog slut och våren tog slut och hon hade en plan på att försvinna bort och jag skapade mig också en. Så vi kom bort. Sen hittade vi tillbaka. Att hålla fast vid henne var som att hålla fast i ett skenande tåg. Fast vi höll oss kvar och har vunnit ännu ett år. När minnen flagnar värmer orden. De berättar. För oss tillbaka.

Jag ger er Melissa. Håll med om att hon är en keeper!

Idag överraskade hon mig med en ny berlock till mitt Thomas Sabo-armband. Bokstäverna kan ni kanske själva lista ut vad de symboliserar? Jag älskar att alla berlockerna har en tanke kring sig.

När du, den vackraste pojke jag någonsin skådat, landade i mina armar stannade tiden för ett ögonblick. Mitt hjärta öppnade ännu ett rum. Jag mötte din blick och visste att det var dig jag hade väntat på.

Natten viskar mig hemligheter som aldrig var okomplicerade, men väldigt passionerade. Det viskas alltså om att det icke kunde bliva dem. Men ändå sitter de hand i hand. Eftersom deras röster är som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gäller.

Får man aldrig vara med om något bättre än vara nära en sådan människa så får det räcka. Som om man ändå varit halvvägs upp i himmelen.

Så tyst det blev när dottern åkte till sin pappa. Jag är ensam hemma med bebispojken som sover, så här sitter jag och kramar en kudde.

Håll mig hårdare säger jag, för vinden känns så hård. Som att den kan rucka på min balans. Det är hösten, jag är rädd för att bli lämnad kvar när tågen går. Det är hösten, det är alltid oktober, november. Det är alltid samma sak.

Ibland behöver man påminnas om njutningen, tror jag. Det viktiga i att njuta.

Jag försöker att inte be henne om hjälp, utan vill att hon ska få vara storasyster på sina egna villkor. Hursomhelst. Jag blir varm i magen när jag ser dem ihop. Jag tycker att hon är en vacker själ, min stora unge.

Jag undrar om du vill möta mig sedan, när all den här tiden har gått? Vill du hålla min kalla hand då, som kanske inte är kall, för jag ska köpa vantar.

Det ligger en pojke i min säng med tår som sticker fram under täcket. Han har djupa ögon, den pussvänligaste munnen och sin pappas sydamerikanska färger. Han gillar att gosa, vår lilla regnbågsbebis, som fyller en vecka idag.

Det här är så vackert att ni krackelerar. Så krackelera lite nu. Gå av för hackor.

För mig som är van ensamvarg, blir tillfällligt komboliv lite väl påfrestande. Men andra saknar och längtar jag efter när de inte är på en armlängds avstånd.

Jag känner fortfarande onsdagskvällen eka mellan mina örsnibbar. Med facit i hand så kan jag konstatera att förlossningen inte blev som senast. Tack gode gud för det! Den här gången blödde jag inte mer än normalt och Isak föddes fram åtskilliga timmar snabbare än sin storasyster. Smärtan i det snabba förloppet var förvisso tiofalt värre, men ändå att föredra. Alla rädslor fick stå tillbaka eftersom min kropp faktiskt fixade det. Stödet från mina medföljare var ovärderligt, armar höll mig uppe på så många vis. Jag var trygg.

Nu fingrar jag på mjuk hy och drar händer över djupa ögon under dagens återstående timmar.

Torsdagen den 6 oktober kl 00.48 kom han äntligen. 3995 gram (lyckligtvis fel viktuppskattad med cirka ett kilo), 52 cm lång och med massor av mörkt hår. Tiden stannade. Allting svindlade. Plötsligt var allt så genomskinligt enkelt. Han är här nu. Min son. Vi kallar honom allra vackraste Isak.

Barnet är inte fött än men det verkar närma sig. En viktuppskattning försatte mig däremot i chock. Tydligen så när jag en sumobebis i min mage.

Tänker på att falla framstupa rakt in i Någon. Ja. En Någon vars händer man låter smeka ens hjärta och alla andra delar av ens kropp. En Någon som man idealiserar sönder och köper mat med och lagar mat med och äter mat med och diskar tallrikarna med och ser på med fullkomlig naivitet.

Ingen bebis i natt heller och jag har gett upp. Trots att jag inte passerar beräknat datum förrän på onsdag så känns det som att jag kommer vara gravid för resten av livet. Den här ungen har sett till att jag varit öppen 3 cm i mer än en vecka nu. H*n är uppenbarligen immun mot både hinnsvepning, slemproppsavgång, sammandragningar och att promeneras igång. Eftersom jag drar runt på vulvavaricer from hell så är det läge för ungen att komma ut nu, medan dess moder fortfarande har förståndet i behåll.