Jag minns när jag hade vingar och aldrig var rädd för att landa på glas.
När jag flög över sju himlar och hundra hav.

Det är vad jag vill göra
just
precis
nu.

 

Dygn med vän som har erbjudit mjuk säng och varma kramar. Maten har varit rysligt välsmakande och vilan välbehövlig. Mycket tv-tittande för att slippa räkna timmar av fortsatt graviditet och datum i almanackan som fladdrar förbi. Det har varit skönt att vara avskärmad från resten av världen.

Jag längtar vidare bara och hoppas på framtiden.
Jag tror att den kommer.

En oskön känsla av att det likaväl kan bli barn om flera veckor, som i morgon. I fredags fick jag reda på att jag är öppen 3 cm och det behöver inte betyda något alls som omföderska. Men förvärkar, satan vad de tog mig i natt. Så där så att jag svettades, blev rädd och ringde hit tryggheten. Det känns som att jag är besvärlig, för sen blev det inte ett skit av det hela ändå. Men vi fick genrepa kan man säga. Tiden tickar en sekund i taget. Jag väntar verkligen som om jag gått över tiden redan. Måste försöka nollställa mig.

Fötterna befinner sig svävandes några centimeter ovanför golvytan.
Kanske att det är det alkoholfria vinet eller så inte.

Hon brukade springa över ängen och det gick snabbt. Det var det första du tänkte på. Hennes hastighet. Ta det lugnt, försökte du säga men hon var hela tiden minst fem steg ifrån dig.

Dina önskemål blev till viskningar och till slut var det bara luft som kom ur din mun när du formade orden. Sakta ner, tänkte du. Som att telepati skulle fått henne att sänka farten. I backen ner mot havet rusade hon fram och du tänkte att det såg ut som att hon flög.

Men det var då hon stannade.

Snart inleds nog nästa etapp, den som inte ens himlen själv kan begränsa. Förvärkar eller the real deal? Jag har verkligen ingen aning. Men vad är det egentligen jag försöker lära mig att hantera? Livet?

Åker till Tyresö. For her light.

Vemod måste vara svenskans absolut vackraste ord. Lika delar lycka och sorg.
Skräddarsytt för att beskriva livet.

Men nu hormon-bryter-jag-ihop. Igen. Varför krullar falukorvsbitarna ihop sig? Är det meningen att jag ska behöva stå och trycka på dom med stekspaden? Det blir brunt och snyggt på kanterna men blekt och fult i mitten. Påminner om min solbränna i somras.

Ibland drömmer även tuffa 13-åringar mardrömmar och kryper upp bredvid sina mammor i nattmörkret. Dotterns virvlande hår över kudden. Samtidigt rör sig bebisen med långsamma rörelser, en arm eller fot gör sig påmind. Min dotter sovande på armen och mitt nästa barn i magen. Snart ska jag bära er båda. I mina armar och genom livet.

Under nio månader har jag vankat fram, älskat alla sparkar inifrån, men hatat otympligheten. Mest har jag tänkt att jag kan föda bättre än sist. Det vill säga; att inte näst intill förblöda. Så upp till bevis. HÄR och NU och HIGH FIVE och ÄNTLIGEN. Snart förlossningsdags. Det är inte en hel evighet kvar, inte en halv heller. Inte några månader. Inte någon krånglig nedräkning. Inte ens EN hand kvar. Tre fingrar enbart. Blott tre veckor kvar.

Med hela världen framför våra fötter och hela framtiden till vårt förfogande har det blivit dags. Om sisådär tre veckor ska vi kasta oss rakt ut. Omfamna livet. Glädjande. Visst. Spännande. Onekligen. Men också skitläskigt. Här står jag nu och så känns det som att hela omvärlden förväntar sig att man ska äga en aning. Men aningar, de har jag inte många av. Den enda verklighet jag känner till är den som enbarnsmamma och nu ska den bytas ut mot en annan. En verklighet målad i främmande färger.

I nio månader har jag delat min kropp med en liten blivande människa. Nu ska vi skiljas åt och hela mitt jag dunkar av skräckblandad förtjusning. Varenda cell är med och dansar och kollapsar.

När vi blandar oss med varandra uppstår melodier. Efter ett tag kan båda sången och ingen tänker på att vi har olika språk. Vi håller ihop om vi väljer det. Eller snarare: det tycks krävas ett medvetet val för att inte hålla ihop. För det är vi. Inte vi mot dom. Bara ett vi.

Jag håller dig alltid nära och skyddar dig. Jag vet att du är stark och kan själv, men ibland blir även det hårdaste försvagat.

Ligger vaken i natten till ljudet av ösregn. Gatorna lämnas åt hårt regn och nattens svartaste kyssar och det är skönt. Min kalender fyller knappt någon funktion längre. Så jag fortsätter väl med att sitta här under min korkek och lukta på blommorna.

Innan jag blev gravid läste jag om hur kvinnor liksom fick fnatt i slutet av graviditeten. Renoverade, möblerade om och rensade vinden. Jag förstod aldrig hur de orkade? Var de helt galna? Med den stora magen. Tänkte att om jag blev gravid skulle jag bara ligga på soffan och äta praliner. Så lite jag visste. Sent igår kväll, när övriga kvarteret förberedde sig för natten, städade jag köksskåpen med bindgalen frenesi. Det var bara tvunget att göras just då.

Har jag hakat upp mig kan man annars fråga sig. Dillar om förlossning och bebis mest hela tiden. Bara som bomull, hela skallen full och människor omkring mig är snälla nog att låta mig hållas.

Jag vill satsa helhjärtat på orden som får mig att tappa balansen, utan att ångra. Det finns känslor och människor man inte kommer runt, som står mitt i ens känsloflöde. Har man tur står inget annat i vägen. Har man otur gör det det.

Igår var det som att en ballong sprack.
Ett stressmoment minskade.
Känslan av otillräcklighet försvann.
Jag kan nog sova i natt.

Det är någon slags höst och nu handlar det om att vara förberedd. Jag förbereder mig för olika saker hela tiden. Dammsuger golvet. Borstar håret. Viker små kläder.

Om någon nu skulle vilja komma på besök, om någon skulle vilja stryka min lugg åt sidan, om en bebis flyttar ut ur magen och in i vårt hem.

Jag har varit lite borta, hemifrån alltså. Med grönt morgonte. Sällskap. Stjärnhimmel ovanför skrynkligt lakan. Öppenhet. Framtidsspekulationer. Och mycket närhet förstås.

Allt är fint.

Jag väcktes halv fem av inte så smärtfria braxton hicks och då slog det mig med en så ofantlig kraft. Det finns ingen återvändo. Inom några veckor får jag en bebis och jag har ingen aning om jag är redo. Jag är trött och tung och borde förmodligen längta 100% av tiden. Men den senaste tiden har jag blivit så rädd. När jag väcktes kände jag till och med en strimma av panik. Liksom en tiondels sekund, som en kall och varm blixt genom kroppen. Vad har jag gjort? Hur ser framtiden ut? Vem blir jag i allt det här? Tanken sticker iväg till det trygga och kända när det bara är jag och dottern. Det livet kan vi. Det livet är vi bra på. Det livet är lycka. Det nya livet vet vi ingenting om. Och det skrämmer.

Hur jag än vrider och vänder så hittar jag ingen bra ställning. Klockan tickar framåt. Jag slumrar. Vaknar av att höften värker. Byter sida. Bullar upp med kuddar. Du sparkar. Revbenen värker. Jag vänder mig på rygg. Svårt att andas. Behöver kissa. Stånkar mig fram till sängkanten. Floppar över benen. Stapplar till toaletten. Tillbaka i sängen. Slumrar. Vaknar av att höften värker. Byter sida. Och så håller det på.

En annan höst hyr vi film som vi tittar på under ett stort täcke i en soffa medan vi dricker vin. Pratar om kärlek och vackra ting och ser stjärnorna gnistra högt ovanför vårt huvud. Fnissar där vi står sent på kvällen, iklädda myskläder på en parkering.

Asfalten doftar regn och i bakgrunden hörs ljudet av trafik på håll. Ljudet av en stad i rörelse medan natten faller. Vi står nära varandra, lekfullt betraktandes. Fjäderlätt beröring hänger i luften, bara några skälvande ögonblick kvar. På en parkering står vi och regnet faller mot min kind, fastnar med sina lättsamma vattendroppar. Jag känner dem inte.

Fastnade nyss framför en ny dokusåpa: The real L-word! Väl värd att börja följa. Boka in lördagar kl 15.55 eller se reprisen på söndagar kl 18.50, på TV11.

Nu kan hösten få komma. Det spelar liksom inte lika stor roll längre om det är varmt eller kallt i luften, gröna eller gula löv, sol eller regn. Precis allt kan gå åt helvete. Men precis allt kan också gå hur rätt som helst!!

Det finns något som känns som hemma, en inre rörelse bara. Sättet blodet susar på är så välbekant i min kropp, det susar i takt med aortadunket. Någon. Det är ju så.

Nu är jag i-väntan-på-bebis-ledig. Det känns lite syndigt och mycket skönt. Men ingen behöver oroa sig för totalt förfall. Jag skriver listor med dagens måsten och i veckan ska även den berömda BB-väskan packas. Och alla bebiskläder strykas. Nej, det är inte galet att stryka de små kläderna, det är absolut nödvändigt. Punkt.

Gatlyktan lyser mot mitt fönster och får alla regndroppar som samlats där att tindra som stjärnor. Med det på näthinnan, somnar jag nöjd. Här är jag hemma. Här börjar och slutar jag aldrig.