Idag är det en födelsedag
För tre år sen visste jag inte vem min guddotter var. Eller vad hon skulle göra med mig. Tre år. I proportion rätt fjuttigt. En pyttedel om man ser det utifrån. Men inuti känns det som vi alltid har varit tillsammans.
Grattis på din dag älskade unge.
/ 0 Kommentarer
Tonår
Min fina 14-åring. Hon väljer ofta svårigheterna, jag ser det ju, undrar varför när hon har så många andra vägar att välja? Men jag känner samtidigt igen, fast på skilda sätt. Ler snett när jag minns hur många gånger någon sagt detsamma om mig.
Snöstorm och mitt liv som roman
Alldeles nyligen hängde jag i Uddevalla. Dagarna innan var det full snöstorm, tåg ställdes in, flygplan lyfte aldrig och människor gick omkring framåtböjda i kylan. Men i en lånad bil satt jag och körde utan problem, nästan oförskämt varm och oberörd av vädret. Nedan ser ni vad jag försökte fotografera utan att släppa ögonen från vägen, det ser ut som ett idylliskt svenskt vinterlandskap.
Här är det fredag och jag tittar på min bästa väns julshow. Jag konstaterar att böckerna om våra liv förmodligen aldrig hade lästs av samma personer. Vi har konstaterat att vi älskar varandra obegränsat ändå och kanske bland annat precis därför. För att vi är så olika, tänker helt olika och lever vitt skilda liv. Men ändå kompletterar så bra, lyfter varandra eftersom den ene är stark där den andre är svag.
Fredagskväll övergår i lördagsnatt och vi sitter i en pianobar där efterfesten pågår och jag är lite snurrig i huvudet av trötthet och bilkörning, men skrattar och beställer in mer vin. Har känsla för natten som beter sig magiskt. Den är min nu och imorgon finns inte än.
(Fotograf: Mia Videfur)
Insikt dagen efter: Jag är inte 20-something längre. Synden straffade sig själv kan man säga, men jag gillade det. Dessa bilder visar hur en hurtig jag tvingade med en motvillig annan på sightseeing kring stan.
Festen fortsätter fler timmar än vad som var tänkt, jag skrattar och betalar alldeles för lite jämfört med Stockholmspriser, ryker ihop, blir sams, trippar, dansar, flänger, virvlar fram över trottoarerna och vidare mot hotellet i natten.
En utflykt som denna var precis vad jag behövde.
Between where I am and where I want to go
Det är kallt ute nu och jag dricker ungefär fem koppar te om dagen för att hålla kylan i schack. Tonåringen sitter helst inomhus när jag och ettåringen är ute och känner på snö. På bilden till höger så hade jag synat en isfläck lite väl nära... Det blåmärket har dessutom dubblat sin storlek ikväll, mot vad som syns på bilden.
Jag ska fly vardagen en stund, åker många mil söderut imorgon. För att komma närmare havsluften.
Knuffa undan himlen
Det här med år av att vara eller inte vara. Hur länge kan man vänta på något odefinierat som ska verifiera och förklara livet? Man blir bara utsliten av det i väntan på lyckliga glimtar. Sen det här med händelseförloppen i mellanrummen, allt det som sker när man tittar någon annanstans, allt det som händer när man inte förväntar.
Jag var på en fest på söder för ett par veckor sen, bland över 20 personer kände jag egentligen bara värdinnan. Hällde upp ett glas vin och hälsade på en blondin som jag sett i olika sammanhang genom åren, men egentligen aldrig pratat med. Vi försvann in i förtroliga samtal i flera timmar och jag kände genast att vi borde ses så himla många fler gånger. Problemet, för givetvis fanns det ett sådant, var att hon skulle åka till Indien i januari och vara borta ett halvår.
Så senare blev det dags, jag skulle gå hem, jag undvek att röra vid henne när jag reste mig och tog på mig skorna. Den djupa hopplösheten i att göra nödvändiga val.
