Vi umgicks på öppna förskolan i förrgår. Idag umgås vi således med feber, host och snor. Men här kommer lite färgglada bilder som vi tog i bollhavet a.k.a bacillhärden.

Det är långtråkigt att vakna och det är långtråkigt att somna och däremellan passerar dagarna i slow motion. Vill helst bara skaka om min lilla glaskula så att snöflingor i form av lycka och äventyr börjar virvla omkring mig.

Medan bebisen hängde med sin pappa idag, så firade jag en god väns födelsedag i efterskott. Vi tog oss ut till Häringe Slott för afternoon tea. Som ni ser på en av bilderna så dracks det åtskilliga koppar, för att inte tala om hur mycket vi åt.

Jag läser gamla mail jag skrivit. Den största behållningen av orden: deras ärlighet. Jag menade varje litet ord, det var allvar i varje stavelse. Jag lägger dem i en mapp och tänker att jag borde radera dem, men att ta bort vore att förlora en del av den jag varit. Jag vill inte det. Så jag läser dem igen och häpnas över hur modig jag var ändå.

En riktig prinsessa är född på Karolinska! Jag har suttit nöjt i min lugna mammaledighetsbubbla och informerats om hysterin kring sjukhuset via kolleger på Facebook.

Inte för att verka girig, men om jag får önska mig lite sömn också så skulle den här dagen kunna bli en riktig solskenshistoria.

Jag var på en dejt häromdagen. Det var tillräckligt och fasligt fint, men inte dundrande, spektakulärt eller hjärtknipande. Mina känslor är satta på mute, så jag undviker att lova mer än jag kan stå för. Jag tänker att det är något bra. Att man måste ta varandra på allvar.

Det är lite så här jag känner mig just nu. Halvsovandes och suddig i kanterna. Jag känner mig ensam som förälder med även hel. Inte orolig utan trygg i föräldraskapet, bara det att jag hade velat bolla mera. Kunna säga; titta vad fina de är, såg du hur E gullade med I nyss? Sånt.

Det var en intressant dag. Ibland ska den inte beskrivas längre än så här.

Intressant läsning om anknytning mellan förälder och barn hittar du här.

Hon vet min historia och jag vet hennes. Jag vet varför hon ogillar kyrkor. Varför hon stänger av när hon är ledsen och har nerbitna naglar. Varför hon inte tål att människor kommer för sent. Jag vet att hon älskar rosévin och att bli kittlad under fötterna. Att hon får obehagliga rysningar vid tanken på att äta mat ur djupa tallrikar. Jag vet hur hon fick ärret ovanför sitt högra öga.

Ibland bråkar vi. Om dumma saker. Det är sällan vi bråkar om viktiga saker. Men trots prövningar så har vår närhet bestått och hennes ögon ser fortfarande igenom mig och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och äter fortfarande chokladpudding som efterrätt.

Jag vet alla viktiga och oviktiga saker om henne. Varje kurva, varje centimeter av hud.

Jag, idag:

De människor man inutikänner, dem behöver man inte fråga så mycket. Man har en uppgift. Signar upp sig för livets bästa stunder, men också för dåliga perioder när man är behövande och inte sitt bästa jag. Så nu när hon går igenom svårigheter samlar jag raskt ihop mig, håller i och står för det vackra och det lätta.

Saker jag lyckades med på Gaygalan:

1. Träffa en tjej jag legat med, och inte komma ihåg hennes namn.

2. Ihärdigt tjata på hennes flickvän om att vi måste ha träffats förut. Tills jag kom på att hon var den enda bland de hoppfulla sökande till tv-flat-bonden-som-sökte-fru, som jag tyckte var snygg.

Ridå.

Idag skrattar jag inte fullt så mycket, men det var det värt. På fredag sänds Gaygalan på tv4 kl 21.30.

Det var en måndag och i efterhand förstod du inte hur du hamnade där. Men du bar din bästa klänning och du hade målade läppar och du såg tilltalande på ett sätt som bara uppkommer efter tre glas champagne. Nu var du på ditt fjärde och din frisyr hade lossnat en aning.

Musiken var hög och i det dunkla ljuset som skars av stroboskopets snabba puls letade två ögon efter två andra ögons uppmärksamhet och även om det var det verkliga livet och inte en film, så fann de två par ögonen varandra. Hon viskade i ditt öra och en eller flera timmar gick.

Det var nästan så du glömde bort det som pågick utanför den lilla bubblan, där bara hon som stod mitt emot existerade. Musiken som pulserade genom kroppen var bara bakgrundsmusik till filmen där ni spelade huvudrollerna.

Idag är det dags för ännu en gaygala! Jag har gått på varje tillställning sen 2006, borsett från förra året då jag var nygravid och så illamående att jag knappt tog mig ur sängen. Man kan säga att det har blivit en tradition att klä upp sig, dricka champagne och festa natten lång.

Här följer en bildkavalkad i tidsordning, år 2006-2010.

Egentligen är det väl så att jag inte gillar nya saker. Jag har alltid varit motsträvig. Men det är väl en övergång till någonting annat bara. Trots den där känslan av att en nyans kommer gå förlorad.

Och jag frös för det låg snö ute och kylan letade sig ända in. Vi satt på varsin kant när hon sa att hon inte ville veta mer och det var väl då det började snöa och jag insåg att det var dumt att jag hade så tunn hud när det fanns så mycket inom mig.

Jag antar att jag inte ville veta.