Idag tänker jag på män, dessa för mig svåra väsen.
Men eftersom jag har barn med två olika så tvingas jag till lärdom.

Idag hade guddottern sommaravslutning på sitt dagis. Min son älskar henne och kan aldrig släppa henne ens för en sekund med blicken. Jag vill spara alla ögonblick fast det inte går. Ibland när jag plåtar det sköra och vackra så fastnar det bättre som minnesfragment än i kameran.

 

Nu har jag skärpt till mig. Jag har snörpt ihop säcken och kastat den åt fanders. Jag är lycklig, tror jag. Fast allt är ju relativt. Men i den relativitetsfasen jag befinner mig i, idag, så känns det bra. Det känns fint. Jag vet att nuet kommer slingra sig ut mellan fingrarna snart igen, men då får jag väl fånga det på nytt.

 

Låt mig få slippa känna det stora ansvaret för mig ensam.
Låt mig få delat ansvar för någon annan.

Måtte denna jävla blåst ta slut någon gång, tänkte jag.
Men när sommaren kom var den fortfarande kvar.

Idag fyller min farfar 90 år! Han har alltid varit den som stått mig närmast bland äldre släktingar och med tiden var det min dotter som blev hans bundsförvant. Han är så lugn med livet och har alltid gjort allt på sitt eget sätt. Jag hoppas att jag finner samma ro när jag blir äldre.

Farfar har börjat se gammal ut det senaste året och minns inte lika tydligt längre. Älskade fina farfar, världens tryggaste och varmaste människa. Som alltid haft tid för mig och min dotter. Snälla, orka stanna och andas lite till.

Igår bestämde jag mig för att ta bussen till andra sidan stan och gå på fest. Försöka andas lite. Det visade sig vara precis vad jag behövde.

Vision för resten av 2012: skratta betydligt mer och oftare, ha rött hår, dricka champagne i snygga barer i större utsträckning, sluta älta och analysera sönder allt, vara ärlig, jogga något så in i helvete, skriva helst varje dag och hångla mer.

Hur länge någons beröring sitter kvar i ens hud och fingrar. Hur kroppen kommer ihåg. Jag återvänder alltid till samma plats. Trampar vatten i en evighet. Men du sa alltid hej då vid någon punkt. Vi kom alltid till det. Avskedet.

Längtan ska inte ligga tillsammans med vemodet. Och vemodet ska helst inte ligga innanför bröstbenet. Jag känner lite på saknaden, utan att behöva leta särskilt länge. Det är bara så svårt att låta dig gå nu, tänker jag. Men min saknad har sedan länge slagit rot i mina lungor och så lever vi nu. Sida vid sida. Det är okej.

Imorgon har arbetande människor ledigt och barnen sover hos sina pappor i natt. Så jag får väl kamma ihop mig, gömma saknaden bakom byrån och klämma in min lätt överviktiga kropp i något rött. Vissa dagar känner man sig mindre vacker men vad blir bättre av att gömma sig, egentligen. Det är bara inuti, inte på riktigt.

För snart åtta månader sedan föddes mitt lilla smultron. Tre timmars förlossningsarbete innan han kom ut. Nu ålar han fram fortare än blixten och sätter sig upp själv och plockar med sina favoritsaker. Det är inte så lätt alla gånger, att ha mig som morsa. Men jag tröstar mig med att pojkar som växer upp med starka kvinnor blir hemskt fina män en vacker dag. Män som gör världen lite bättre.