Kylan letar sig in
Här sitter jag i mitt egenskapade mellanrum och noterar andra som väntar på ny luft i lungorna, annan luft under vingarna. Snart kommer den, tiden då jag måste stå utanför och se på och samtidigt andas djupt, lugnt och sansat.
Jag tar ut sorg i förskott, innan den ens har hänt. För med ett tjockt facit i hand så vet jag att när vänner blir ihop med någon, så försvinner deras närvaro. Flåset i nacken påminner om det som snart ska komma. Glöm inte bort att du kan tappa allt igen, viskar tankarna.
Ok, ok , säger jag därför idag och klappar mig själv på axeln. Jag hör att jag är rädd. Rädd för att tappa allt igen.
Jag ville säga någonting
Dokumentären om Birgitta Stenberg, Alla Vilda är rörande. Jag sitter och ser på när denna urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. När hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.
Isabella, den före detta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu?
Jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek och de som gör det. Kanske är det ett av skälen till att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande. Vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre, fortsätter de att älska.
Gubbväldet
Vaken sent igen, men bara marginellt. Tillräckligt länge för att hinna bli arg igen och lova mig själv att inte hamna i en heterofälla och agera dörrmatta. För jag och vänner har diskuterat egoism och även om det kanske inte är illa menat, så är det ett ofint agerande. Och ofint agerande, det säger vi nej till nu.
Vi bär varandras barn nära hjärtat
Det finns någonting oförklarligt, kanske till och med magiskt, i hur små barn
känner av varandra. Det omedelbara, när två andetag går varandra till mötes och blandas. Det självklara istället för artighet, att sträcka ut handen och känna lite på den andres kind, säga hej med värme i rösten innan man lutar sig fram och doftar på varandra. Inte påträngande utan försiktigt, respektfullt och nästan andäktigt. Ta in med vidöppna ögon, andas ut, låta det förlorade andetaget ersättas av den andres.
September, på nytt
Jag tycker om att ha helg. Jag tycker om att lyssna till andra människors sovande andetag kring midnatt. Jag tycker om att dricka vin iklädd pyjamas. Jag tycker om att prata om allt möjligt över en middag. Jag tycker om att utbyta blickar av samförstånd och jag tycker om att ta mig rätten att bli engagerad i andras svårigheter. Jag tycker om att vakna en lördag och veta att jag har mängder utav timmar på mig att göra ingenting.
/ 0 Kommentarer
