En vanlig dag står jag och håller i någons händer, det är ett ganska löst grepp och hon ler mot mig och jag ler mot henne men min blick möter inte hennes. Min blick är överallt och ingenstans. Jag tänker att egentligen vore det inte fel, men i slutändan så halvspringer jag ändå nedför trappan. Jag har en kropp som inte riktigt hänger med, jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal. När allt det som låg framför en, ligger bakom i stället. Jag önskar inte att jag var yngre, jag önskar bara att jag hade samma mod och vibrerande kraft som då. Samma känsla av att ingenting är omöjligt och att alla stegar är till för att klättras på, att alla skyltar där det står förbjudet inte betyder någonting alls när det är natt.

Är ju inte särskilt socialt lagd egentligen. Trots att jag har haft semester nyligen så har jag inte gett mig själv tillräckligt många mellanrum att andas i, tillräckligt många pauser för eftertanke. Istället har jag stressat mellan förskola, jobb och tonårsutbrott, skyndat vidare till nästa pridekväll, nästa vän, men ingen träning. Så då är det väl inte märkligt att allt till slut exploderar i ett varför-får-jag-nästan-panik-nu-för-allt-är-ju-bra-är-ju-bra-är-ju-bra.

Ett liv utan horisonter.

 

Ramsvik i Sotenäs. Salt luft. Skrikhesa måsar. Hårda berg, bländande vatten. Tusen trötta stjärnor fallna i havet, flytandes på ytan. Brända kinder, bara fotsulor och skaldjur. Isatta båtar, skvalpande ekor. Öbor och färjor. Sommarvakna grannar och fullsatta serveringar. Klingande glas, smilgropar i kinder, ekande skratt. Hundskall och smygande katter. Lätta cyklar, nya pigment i ansiktet. Uddevallabron, mullrande stål och graffiti. Hamn och klippor. Flammande himlar och kyssta par.

Dagarna som gick och livet som kommer. På något sätt och vis ska jag bygga mig ett hus vid havet när jag åldras. Sen ska vi bli gamla och tjocka tillsammans. Och vi kommer att bråka emellanåt. Kanske dricka lite för mycket vin på helgerna. Men vi kommer alltid att ha varandra.

Det har varit pride. Det allra bästa med det är att ens vänner är samlade på samma plats så att man får umgås flera dagar i rad. Hur spännande jag än tycker att det är med nya människor och bekanta, så är det skönt med de som känner mig utan och innan. Vänner som plötsligt börjar gapskratta och brister ut i ett ”det där är så himla typiskt dig!” Det har varit underbara dagar! Men nu är jag trött.

 

Vaknar tidigt med stresspåslag. Utmaning: Inte få panik när kroppen går in i panikläge. Stanna kvar, känn, var lugn. Andas.

 

Använder mig av terapin och ser till att kväva problemen i sin linda genom att inte sluta mig som en mussla. Sprättar istället upp mitt hjärta och vänder det ut och in, berättar om de där rädslorna och svagheterna och uppnår i slutändan någon form av förståelse och balans. Det bor en annan självsäkerhet i mig nu och en stolthet över att jag vågar ta ansvar för den.

 

Frestades även att slå hål på en lögn idag men iddes inte. Det finns faktiskt sköna känslor som jag väljer att greppa tag i istället. Men jag inser att jag noterar avvikelser i mönster. Hör och ser allt det som inte sägs, så mycket tydligare än orden som uttalas.

Så blir det en natt av vakenhet och jag vet varför. För att jag inte kan släppa det känslomässiga kaoset som dök upp från ingenstans, för att jag inte känner någon annans vakenhet på grund av avstånd. Inser som vanligt försent att jag behöver mer trygghet än min egen, att monologen på insidan blir otillräcklig.

 

Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. Så jag vet inte om jag orkar vara ledsen för någonting alls, vill bara kapsla in och göra huden ännu tjockare. Jag är kanske kall. Ganska arg och väldigt sorgsen.