"Lyssna på oss äldre".

Fnys. Jag har lärt mig att lyssna främst på mig själv. Och ingen annan.

wrap me up
unfold me
I am small
and needy
warm me up
and breath me

Läste det korta inlägget jag skrev igår kväll. Har jag rätt att känna det jag känner? Borde jag egentligen ställa mig utanför sammanhanget och vägra känslorna? Jag vill aldrig göra det jag måste. Att äga sitt liv. Att äga sin smärta. Varje dag ger en ny vinkel till det pågående. Men jag antar att det finns en bra mening med det hela, man kan ju alltid dra lärdom av det jobbiga, ett sätt att få lite skatteåterbäring. Skadeåterbäring?

Livet är en kamp. Jag tänkte vinna. Fan vad jag är prettojobbig. Men jag VILL bara skriva om existensen just nu.

I brist på höga vågor, får jag nöja mig med badkaret. På morgonen badar jag gärna, ett perfekt sätt att mjukstarta dagen och avsluta kvällen på. Och när det är kallt ute, så tar man ett varmt bad så fryser man inte längre. Gärna med tända ljus och gott vin och skön musik. På somrarna gäller sol och salta vågor, spontanta nattbad, eller att ligga och fiska på en brygga i skymningen och lyssna på skvalpet. Eller att gå upp riktigt tidigt och ta sig iväg för ett kyligt morgondopp innan någon vaknat. Med eller utan sällskap.

Ibland är längtan så stark så att jag nästan inte tror att jag kommer att kunna stå emot begäret, stå emot lidelsen. Men jag gjorde det. Jag klarade faktiskt ytterligare en dag.

Så mycket, så intensivt. Det som varit bleknar inte, och ska heller inte göra det. Det går inte att börja från noll, man får utgå från där man är och bygga vidare. Jag är redo för en framtid som inte infinner sig. Kanske just därför.

Var är våren med problemfria ljumma vindar? Kanske borde man gå ut, trots allt? Springa bort alla jävliga tankar, promenera sig frisk. Gå, tills det inte finns någonting kvar. Eller bara lägga sig i sängen. Ta igen förlorad sömn och ta på allt annat som värker så förbannat.

Jag fick ont i magen. Internet är på gott och ont, men jag blev så fruktansvärt svartsjuk. Och jag blir svartsjuk, över någon som jag inte ens är tillsammans med. Det får mig onekligen att fundera på hur jag egentligen kommer bete mig med sådant, i en relation som är på riktigt. Man upptäcker ständigt rester av det som tidigare skett.

Trodde att jag lyckats avprogrammera mig själv, men upptäcker gång på gång att jag inte lyckas få bort eldsjälsbeteendet. Vad som ändå är rätt okej, är att jag med tiden lärt mig att koppla bort när det behövs. Avsäga mig alla informationskanaler tills jag landar igen. I lugnet. Tristess är förmodligen precis vad jag behöver. Men ändå sitter det en liten gubbe bakom mitt öra. Han knackar på då och då, mitt i tillvaron. Kan vara när jag precis tagit en bit choklad, eller när jag är på fest med goda vänner, eller när jag kommer hem efter en lång skön skogspromenad. Då knackar han på och viskar lite lagom försynt sådär; "Var det verkligen så här du ville ha det? Känn efter..."

Jag vet inte om jag ska lyssna noggrannare på honom eller bara skaka på mig och hoppas att han trillar ner.

Ett helt universum av känslor och tankar. Allt måste inte ut.

I

am

going to rest

for a while.

Nu är det påsk och det är en fasligt trevlig högtid. Ha en glad sådan! Jag lyckades gömma undan godis från påskkärringarna som bestämde sig för att anlända i lämmeltåg senare igår. Tror jag ska äta det till frukost.

Satt och fixade semesterbilderna. Det slog mig att två veckors semester är rena makeovern. För både kropp och själ. Här är före och efterbilderna:

Jag har köpt mängder av godis att dela ut till den förväntade anstormningen av påskkärringar. Men än syns inte en enda till. Jag har en tendens att överskatta min popularitet i de mest oväntade sammanhang.

I övrigt så är mitt liv fyllt av ignorerade måsten, undanträngda frustrationer, kloka men jobbiga val, viss håglöshet och sist men inte minst stunder av glädje. Försöker lära mig att stava till fortsättning utan bokstäver. Alla ord man trott på, verkat i och drömt om. Fantastiska stavelser. Nu hör jag tystnaden som omringar oss. Den hörs mycket tydligt.

Hej livmoder, nice att du gör dig påmind igen.

Jag drömmer om att gå i skogen efter att det har regnat och inte ha bråttom. Jag vill ha vin och många värmande samtal med mina vänner som jag älskar. Jag vill ha lugna kvällar utan måsten som hänger över mig. Jag vill få middagen lagad. I gengäld kan jag fixa nytvättade kläder och en renstädad lägenhet. Jag vill sitta i soffan och läsa en bok och klappa ett djur och kika ut genom fönstret då och då. Jag vill odla i en trädgård och bo nära havet så jag får salt på huden och våggung i själen. Jag söker någon som vill dela alla sina känslor och tankar med mig, utan att kräva varenda minut av min tid.

Ett fåtal gånger har jag funnit kärlek som överskuggar allt, men förlorat i sista ögonblicket. Historien kan inte upprepa sig i all oändlighet. Nästa gång kärleken finner sin väg in i mig, så måste jag få segra. Jag tror stenhårt på att om man bara kämpar vidare med sig själv, med att utvecklas. Så kommer man att märka, att man alltid kommer i rätt stund till de platser där någon väntar på en.

Skulle kunna somna redan nu men då blir det bara knas så jag skriver lite istället. Här är en bild från semestern. Efter att ha studsat runt lite på stranden, skapade natten en länk till vintergatan ovanför mig och jag kunde spegla mig i alla dess stjärnor. De bredde ut sig och visade den väg jag vandrat. Jag trodde att det skulle fylla mig med rädslan över att inte ha räckt till, sorgen i att inte nå fram. Men det enda jag såg var glitter. Så jag bestämde mig för att mitt dagdrömmande inte alls är ett slöseri med tid, utan började tala med världen som delade samma himmel. Själens kod. Ett språk som vi vet så lite om, men som alltid rör mig så tydligt.

Jag sover om nätterna och är vaken på dagarna. Kroppen tycker om det och jag behöver inte ställa om till nattarbete än. Det är vår. Det är ljust på morgonen när klockan ringer och fåglarna sjunger för mig under frukosten. Det är lätt att må bra idag. Någon kallar mig ömtålig och jag börjar tro att hon har rätt. Någon kallar mig modig och jag vet att hon har rätt.

Just nu skulle jag vilja ge mig själv en puss.

Hej, jag är hemma nu. Landade i förmiddags, 30 timmar efter utsatt tid. Jag tror minsann att jag solade bort bekymmersrynkorna där borta i Asien. Återkommer med skrivandet när jag piggnat till.

Det gar inte som det ska. Jag har slussats pa en varm buss i fyra timmar till Phnom Penh bara for att fa reda pa att flygplanet ar tjugonio (29!) timmar forsenat. Jag gnaller inte pa inkvarteringen pa femstjarnigt lyxhotell, men jag vill hem till mitt barn! Nu missar jag schlagern ocksa. Jag ar varm, trott och langtar till allt som ar hemma. Hemma. Allt.

Det borjar narma sig slutet pa resan. Om allt gar som det ska sa kommer jag hem lagom till schlagerfinalen. Nagra tecken pa att man blivit odraglig under semestern och har en hard landning i verkligheten att vanta:

* Man tycker att det ar okej att ha en liten spanning i axeln eftersom man annu inte fatt sin dagliga massage.
* Man tycker att det ar lite kallt i havet nar det sjunkit till 25 grader.
* Man surar ihop over att personalen inte diskat ur ens tandborstglas pa morgonen.
* Man tycker att nagon borde oppna dorren till ens hotellrum, eftersom de gor det overallt annars.

Kan gladja min omgivning med att jag gatt en halvdagskurs i kmersk matlagning!! Jag kommer hadanefter servera handrullade varrullar med valfritt innehall. Fish Amouk kommer aldrig mer lagas eftersom det innebar en timmes hackande och malande av lok och kryddor. Men jag har iallafall bildbevis pa att det ar gjort! Nasta gang jag sitter vid en dator ar det pa hemmaplan. Vi ses da.

Lenas telefon ateruppstod fran mobildoden, ungefar samtidigt som hon uppstod fran de matforgiftades dod. Sa da kunde jag inte lata bli att slanga in den har bilden fran igar. Idag har jag antagit en mer grisrosa farg. Det ar samma strand som jag bloggade en bild pa langre ner, innan jag akte. Jag brukar sitta i skuggan av det tradet. Nu ar det kvall och middagsdags igen. Sen vin och massage. Hart liv jag lever har. Verkligen.

32 grader. I skuggan. Havet och jag. Varje dag.

Har skulle jag egentligen lagt in en bild med mig pa stranden som jag tog med mobilen i eftermiddags (vi ligger sex timmar fore), men bade Lenas och min mobiltelefon fick solsting och la av, sa det blir det inget med. Vi har det fasligt lyxigt och langtar inte alls hem. Vill ni se hur vi bor gar det bra att klicka har!