Och man tror att det är över, det tar inte lika lång tid att somna, andas eller borsta tänderna längre. Men så känner man en hand på sin arm. Och när man vänder sig om är hon stilla, håller ögonkontakt och säger något.

Handen är kvar på armen och det tar lång tid för luften att lämna mina lungor igen.

Det jobbiga är inte när folk tar för givet att man har blivit gravid tillsammans med en partner. Det jobbiga är när man svarar nej och de undrar varför?

För att ingen velat bo med någon som mig, för att det alltid finns någon annan kvinna/man som är lite bättre, lite snyggare och lite mer intressant. För att den som jag vill ha redan har någon annan, för att jag är blyg, för att jag har svårt att låta folk komma nära, för att oftast när någon är intresserad och dansar nära, så dansar jag bort.

Ungefär så tänker jag, men svarar äh, jag tar det som det kommer.

Vanligtvis bara är arbetsveckorna. Men i dag var en torsdag då jag vaknade med ett småbarn bredvid mig. Igår var en onsdag då jag trippade hem till en fin vän för att stryka henne lite över håret och bara vara.

Brakar lätt loss i humöret, för jag är allt annat än strålande på att hålla ordning på hormonerna. Får tuff respons och en halv kanelbulle tillbaka. Kanske också ett skratt och meningsutbyte. Det är så jag vill ha min kärlek: serverad på silverfat, invirad i sarkasmer. Det är så vi är.

Heja Ica!

Jag låser upp ytterdörren med en van, hastig handrörelse, stänger den ljudlöst bakom mig. Hemma. Och det luktar precis så som hemma ska lukta. Minns i en kort stund ett par händer som kan mina höfters form, även när de inte håller om dem. Jag minns tyngden av en avslappnad hand på låret. Så självklar ligger den där. Signalerar äganderätt. Lår som välkomnar, vill bli ägt. Tyvärr är det bara i mitt huvud allt händer, så jävla tyvärr alltså.

Robyn och jag fortsätter hänga med varandra här i Oslo. Vi gör alltid det, via min i-pod. Hon är den jag vill ha i norgenatten och nu ska vi dansa rakt ner i sängen.

Trettiotre år alltså. Ännu har jag inte börjat inbilla mig att jag vet. Det gör ingen. Det finns inte något facit. Många drömmar har konkretiserats, vissa har gått i kras. Allt det där jag kände och ville och önskade när jag i min sjuttonårighet kände murar som jag aldrig skulle kunna klättra över. De klättrade jag över.

Stänger man ute så känner man inte. Låter man inte sig själv falla så gör det heller inte så jävla ont att slå i asfalten. Jag tänkte faktiskt lite så förr. Jag funderade på om det var värt det, det där med kärlek.

Tusen gånger om, Annelie. Tusen gånger om.

Jag fick tid att åka en väg som bar mig till en vän, vi hann med mat och samtal. Jag har en hand som är stadig i min och en röst som inte är min egen. Som leder mig in på en annan frekvens.

Jag fyller år idag. Tacksamhet över att jag har fått vara med ett år till.

Min kusin har skapat en egen födelsedagsbanner åt mig som blinkar på Göteborgspostens hemsida:

Det mest lyckade under min sista dag som 32-åring, var att jag fick visa leg på systemet.

Min bästa födelsedag, jag vet inte. Kanske när jag fyllde trettio, men samtidigt tror jag att min favoritfödelsedag kommer att komma. Kanske när jag fyller 40. I mina fantasier ingår långt hår, en grovstickad kofta över tunt linne och nakna armar, ett hav och en brygga och någon som sitter bredvid mig. Hennes röst låter som solvarm hud doftar. Uppe i huset väntar kvällen, vännerna, bordet, maten. Barnen har somnat för länge sedan. Musiken står på lågt innanför de öppna glasdörrarna till altanen.

Bara halvvägs. Men jag skulle kunna berätta för er hur det är att känna sig minst i hela världen och samtidigt vara tjockare än någonsin. Skulle kunna berätta om att jag saknar vintern för att jag saknar att gömma mig under täcken och in i mig själv.

Jag tror att saknad är en sån där känsla som har ganska svårt att hitta in i mig, men när den väl gör det så stannar den kvar. Ibland känns det som att allt i mitt liv påminner mig om henne. Och ju mer jag försöker glömma, desto mer minns jag.

Igår tog jag mig en tur med kommunaltrafiken in till stan. Tydligen har jag blivit så tjock att folk reser sig upp på bussen för att lämna plats. Jag hade ett möte med en hudläkare för att ta bort två leverfläckar. När jag satt där och kände mig olustig i bara underkläderna så passade han på att kommentera mina kärlbristningar på benen, något som han tyckte jag skulle komma tillbaka och "fixa till".

Kände man sig inte fultjock på morgonen så gjorde man det definitivt i slutet av dagen.

Det var någon slags kuststad och jag minns inte varför vi åkte dit. Det var ändå inte så noga, jag hade följt henne vart som helst den sommaren.

I mina planer ingår att jag ska vandra omkring på den här jorden i många år till. Jag hade tänkt mig att njuta av livet, älska, gräla, skratta, gråta, sucka, titta på film, lyssna på musik, skriva, sparka i lövhögar, njuta av den första vårsolen, kasta mig i havet, kasta snöbollar, somna lycklig, förföra, förföras, springa, stanna, vila, lyssna, prata, le, smeka, hålla fast, släppa iväg och på alla sätt fortsätta leva mitt liv så länge och så bra jag kan. Men, en dag tar det slut. En dag är jag borta. Då vill jag göra vad jag kan för att någon annan ska få leva sitt liv. Därför är jag med i donationsregistret.

Bläddrade i gamla fotoalbum. Den här bilden är från ett tidigt firande av min 26-års dag. Det var också den 9 maj, fast en söndag i en helt annan tid. För ingen av dem som sitter runtomkring mig, förutom min lillasyster, finns kvar i min umgängeskrets.

Några timmar senare den kvällen träffade jag en kvinna och blev förälskad. Med tiden skapade vi oss en relation av det beständiga slaget. Fast det visste jag ännu inte då, när bilden togs.

Det har varit en slitsam arbetsnatt. Jag önskar att jag fick vila i en famn, den där famnen som utmanar mina drömmar, utan att jag känner ansträngning. En besläktad själ som inte är rädd för att hoppa. Med en sån som mig.

Känslig. Blev ledsen för att mina föräldrar och syskon grillar utan mig. De vet att jag jobbar hela helgen, men inbjudan hade jag åtminstone velat ha. Gråter och känner mig missförstådd och ensam. Det är väl hormonerna antar jag, för jag är allt annat än ensam. Men jag är den enda vuxna i det här hemmet och det kan kännas tröttsamt. Jag skriver listor på allt som måste bli klart innan oktober och sen orkar jag inte med det som står. Det sliter att behöva göra saker långsamt. Det är inte alls min grej.

Nu åker jag och köper färdiglagad tröstmat. Det kommer att göra den här lipsillen gott. Snart orkar jag vara glad igen. Bara inte idag.

Tid är gratis.
Synd att vi har så lite bara.
Därför att barn och omöjligheter.
Därför att olika känslor och förutsättningar.

Det är som det är bara.

Jag valde att ha en närvarande pappa till mitt kommande barn framför att åka till Danmark och inseminera. I min tillvaro väger fördelarna med det här upplägget klart över, men det betyder inte att allt är enkelt. Diskussionerna har gått heta mellan mig och bebispappan den senaste tiden. Vi har nämligen fullständigt skilda åsikter om vilka namn som passar åt ett barn år 2011. Mina favoritnamn Juni och Malte ratades innan jag knappt hann säga dem. Medan jag brast ut i ett vänligt hånskratt åt hans vilja att döpa en eventuell son efter sig själv, med tillägget "junior".

Men idag har vi nästan lyckats enas. Blir det en flicka så får hon namnet Isabella. Blir det en pojke så har jag gått med på Isak i utbyte mot att han får mitt efternamn.

Kommer snart att somna i en förort bland villor, under stjärntak, nära människor som jag tycker så obeskrivligt mycket om. Det är utanför beskrivandets ramar.

Det är konstigt, för lika fort som känslan kom, lika hastigt försvann den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Hastiga försvinnanden. På en tisdag.

Den i särklass roligaste bilden från det kungliga bröllopet.

Ätit söndagslunch med utsikt över Östermalm, sover dåligt sen magstorleken tvingat över mig till sidoläge, skapar visioner men saknar självdisciplin, famlar runt i ömsom mörker, ömsom ljus.