4 år idag
Ända sedan den 30 december 2009 har jag haft en guddotter som gillat mig oändligt och utmanat mina tankar kring kärlek och livet. Jag älskar henne som om hon vore min egen och hon är min sons fining.
/ 0 Kommentarer
Jag saknar mig själv
Det har varit ett av de tyngsta åren som jag någonsin haft. Jag har varit väldigt trött, känt mig svag och ledsen, haft huvudvärk, gått med en slags utmattningskänsla. Jag har märkligt nog slutat förvänta mig att jag ska bestå av glädje som grundkänsla igen, accepterat att det är så här jag har det nu.
Snart slänger jag nog alla kläderna och rakar av mig håret. För jag är så trött på att vara inuti mig själv och så trött på att jag varje dag vrider och vänder mig framför spegeln, griper tag i min mage, tittar på hur låren flyter ut.
Jag tänker på 2013 som året då jag gömde mig. Mest för att inse att ingen letade. Så nu längtar jag faktiskt lite ihjäl mig efter att detta värdelösa jävla skitår ska ta slut.Jag tvivlar mycket på mig själv
De flesta texterna skriver jag innan jag lägger mig. När jag vaknar är det inte alltid jag vill stå för dem. Med dagsljus på orden känner jag mig ofta lite väl dramatisk, trots att drama och intriger är vad jag flyr.
Passions I have laid to rest
Om morgondagen, vet jag inte. Jag kan inte resa mig på beställning. Längre. Tänker på den här årstiden för några år sedan, tiden som tog mig till en säng på eftermiddagen en söndag. Tiden då jag helst av allt ville vara tillsammans med någon annans någon. I början av dagen snöade det och jag låg på en axel som jag egentligen inte ville lämna. Var någonstans hade jag varit idag om utgången blivit den, där omständigheterna vore annorlunda? Jag minns hur tankarna liksom fäktade sig fram och tillbaka mellan mina tinningar och jag ville aldrig gå utanför det där rummet igen.
Nu är vi, minst sagt, utanför det där rummet.
Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter. Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera. Jag skriver istället ord. Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.
Känslobollplank
Stort litet inre kaos just nu. Bara så.
Känslostorm. Inget annat.
Killklubben
Jag känner fyra regnbågskillar som hängt ihop sen innan de fötts. Observera gärna det lätt autistiska i att de är placerade i samma ordning på alla bilder, även när de låg i magen!
Att försöka resa sig upp
Två kvinnor. En som jag knappt känner, förutom att hon har en ton i rösten som avslöjar humor, trygghet och behärskning. Som jag inte vet mer om än att hon luktar gott och ler fint. Ändå tänker jag att det kanske finns någon slags möjlighet till något. Sen en kvinna som jag känner väl och dessutom djupt inuti mig själv. Som jag vet nästan för mycket om, vars doft kan sänka mig på en mikrosekund och vars leende jag inte kan tänka på utan att spegla. Men som jag vet inte kan erbjuda mig den framtid som jag ville ha. Detta är nuet och det är inget val. Det bara är som det är.
Helgen
Under hela året har jag försökt hålla huvudet över vattenytan. Jag har lyckats de flesta dagarna men den senaste tiden har varit gräslig. Kanske ställer jag till det för mig, kanske bråkar jag med någonting som borde lämnas därhän. Under tiden umgås jag förstås bara med de människor som vet allra minst om mig.
Vill inte alls känna men samtidigt mer än någonting annat. Bli inte kär i mig för redan innan är det en dålig idé och redan från början är slutet nära. Kyss mig inte som om du menar det och titta mig inte rakt in i ögonen och kalla mig absolut inte för ideal.
Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och säger hörssnart. Jag har svallhjärta och vänder mig om efter hennes gestalt när hon följer gatan medan jag åker vidare.
Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och säger hörssnart. Jag har svallhjärta och vänder mig om efter hennes gestalt när hon följer gatan medan jag åker vidare.
