Månadsskifte imorgon. Min dotter fyller 13 år i slutet av juli. Det betyder att jag inte längre är 19 år. Hon är mitt första barn och en otroligt känslig och ljuvlig varelse. Fast nu har hon blivit sådär ifrågasättande, olyssnande, lat och morgonsur som de ju ofta blir, tonåringarna. Ungen växer snart om mig, hon är liksom stor! Det gillas killar, det sovs till sent och det sminkas för mycket.

Hennes röst är mjuk och bekant och det får räcka för idag. Men ibland vill jag ha mer. Mycket mer. Under bordet dansar brödsmulorna tisdagsvals och jag önskar att du var här.

Jag vill verkligen att du kommer.

Klockan är ställd på 05.00 och den årliga sommarturen till Norge väntar. Jag vill få de kommande två arbetsveckorna överstökade snabbt. För sen väntar semester och det springer i varje centimeter av min kropp efter ledighet. Jag ska springa fortast av alla.

Vägen svischade förbi under bilens hjul.
Mil lades på mil.
En kvällsstund i solnedgång.
Otymplig kvinna bland sanddynor.

Ingen av oss är stjärnor på minigolf, men tusan vad kul det är. Häromdagen slapp jag komma sist.
Då är det extra kul.

 

Dottern ska till Portugal med sin pappa i morgon och har just vinkats av. Jag tycker inte om att säga hej då till henne. Men man måste upp med hakan och tänka att hon ändå har det bra. Och vi har det.
Bra.
Fint.

Jag är tillfälligt hemma igen, fylld med en känsla av lycka och tomhet på samma gång. Jag tycker inte om den känslan. Fast jag tycker om henne, hur man nu vet sånt.

När jag känner att ingenting är på riktigt och allt är ingenting, så tänker jag på henne. För hon är på riktigt. Med henne är allt så fruktansvärt mycket.

Kanske att det fortfarande är som på bilden, minus rödvinet i år. Kanske att tiden inte existerar där, på Öland. Kanske får jag sitta solsmekt på en sandstrand, i lagom vind. Helt orädd för havsvarelser och låta det salta smeka mina fötter. Vila tår i vatten, exakt där himlen tar vid.

Semestertider närmar sig med många veckor ifrån de fantastiska damer som jag annars omger mig med. Det är ju så bra när vi är med varandra, då är hela universum på lek. Golvas av någons blick. Pratar brutalare än ösregnet om sånt som betyder. Nickar. Suckar. Skrattar.

Avskedskramen som varar i flera evigheter eftersom vi kommer sakna så mycket och genom telepati försöka fylla varandras huvuden med allt som händer och inte händer. Står kvar i dörröppningen en lång stund, för jag är allt annat än strålande på att lämna något bakom mig.

En arbetsnatt är snart till ända. Vänta lite, jag kommer, jag ska bara. Jag ska bara lyssna klart på den här låten och kanske nästa efter den. Ta hand om några patienter. Försöka tänka klart. Men baby, jag kommer och jag kommer.

Jag är liksom en gudmor. Smakar på ordet. Det låter vuxet.

Det är mitt mellan natt och morgon. Jobbar några timmar till, innan jag ska ta bilen längs dammig asfalt och somna i en förort som inte är min. Det är onsdag och jag är på ett strålande humör! Eller jag vet egentligen inte alls, men det låter mysigt så vi säger väl så för enkelhetens skull.

Jag skall
svälja
min
konstanta trötthet
och hålla om
min harmoni.

Klev ur bilen vid vatten, värmen stod stilla mellan träden. Folk omkring oss såg glada ut och vi åt billiga jordgubbar som smakade sol. Dottern och hennes sällskap kastade sig ner i sjön medan jag låg och tittade upp i trädkronorna.

Gick ännu en gång samma väg. Precis som förr, när vi låg där på den där klippan och solen hettade mot mina lår som inte fick skugga. När det hettade mellan dem också.

Arbetsnatten går mot sitt slut och jag ska somna i ett hem som inte är mitt. Det känns bättre för att hon finns där. Alltid. Hundra gånger om. Det går att torka bort tårar med hennes tröjärm. Och jag smälter ihop till en mjuk liten hög och fattar inte alls varför jag ska få frukost serverat på sängen när jag vaknar. För det är ju jag som är så himla tacksam och älskar sönder och tycker det är fantastiskt att få kalla så magiska personer för mina närmaste.

Skräms av den hårfina skillnaden mellan att känna mig "så jävla självständig" och "så jävla ensam".

Gravida kvinnor gråter utan anledning innan klockan ens har slagit tio.

Tisdag. Samlar på åderbråck och kriser. Jag tror att det är den här hudens fel. Jag har så tunn hud, tar liksom in allt längst in. Min hud skyddar mig inte, varje liten beröring lämnar avtryck i blodomloppet.

Mitten av ingenstansar är min favoritplats. Och det bästa är att mitten av ingenstansar inte behöver ligga särskilt långt bort, bara så långt bort att vingarna lyfter, så långt bort att man känner att allt är värt det. 

Jag känner inte det särskilt ofta nuförtiden. Men med tvärdrag som får varje cell att pulsera och Eric Gadd på högsta volym kan man inte må annat än strålande. Om så bara för en stund.

Jag har bott i min lägenhet i ett år nu, med utsikt över en lönn.

Idag har jag rensat mina skrivbordslådor. Inuti dem ligger alla mina gamla dagböcker, så jag tänkte att vi skulle ta oss en liten titt.

 

 

Fast de flesta sidor är blödande och hjärtklappande från när jag var 16, 17, 18 och så.

 

 

Som vuxen började jag varva orden med urklippta minnen.

 

 

 

Inser att allt inte alltid kan vara rödvin och franska ostar.
Ibland blir det toast skagen och marängsviss istället.

Det var en fin dag. Som jag kommer ihåg den så var den fin.

Jag var barnvakt igår. Det paradoxala i att hon får mig att samtidigt sprängas av lycka och trötthet. Här är sjutton månader pur jävla kärlek.