Ett steg på rätt väg
Träning är inget som jag delar med mig av i vanliga fall. Men när det var snö och -7 grader ute så laddade jag ner en app och började följa ett sexveckorsprogram stegvis, där målet var att kunna jogga 5 km på 30 min. Sista lektionen avslutades ikväll och jag klarade det utan att sakta ner en endaste gång. För första gången i mitt liv! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig!
Kommer sommaren på nytt blir jag överraskad
Det var vinter när jag sa det på en tisdag och dagarna efteråt passerade i ett töcken. Första dagen började jag gråta flera gånger, andra dagen kunde jag inte somna utan låg vaken och stirrade livrädd upp taket i flera timmar. När tredje dagen kom hade känslan övergått till ett mörkt jävla hål av ångest i bröstkorgen och jag gick inte ut på hela dagen.
Flera veckor innan hade jag bestämt mig för att det fick vara nog. Jag orkade inte låtsas längre. Innan hon svarade hade jag redan bestämt mig för att det inte spelade någon roll. Men så fort hon hade yttrat orden vändes istället känslan till det motsatta.
Önska mig lycka till
Så gör vad du ska göra, även om du inte vill göra det.
Satt vid ett fönster och kände på våren
Det blåste varma vindar i Stockholm i dag. Brydde mig inte om att det var kallt i skuggan, med jackan uppknäppt när jag gick längs vägen.
Så är jag den som ler för mig själv igen och som har ett hjärta som inte slår dubbelslag av stress, av ingenting annat än lördagen i april och av hur fint det är att få må bra.
Njöt när jag satt där i fönstret. Känslan av att allting åter är överkomligt.
Om våren och varandet
Det finns mycket som är mystiskt i tillvaron, mellan människor. Mycket som är obeskrivligt, som bara är sitt eget. Drömmer fortfarande om då, fastän nu också är vackert.
Tar en dag i taget och berörs på så många olika plan att det ens är onödigt att definiera närmare, faktiskt. Och kanske att det egentligen är den enda sanningen som är viktig nu.
When this kind of fire starts, it is very hard to put out
Jag iakttar oss utifrån och tänker att det skulle finnas så mycket frågor kring oss för den som inte vet. Man skulle undra vilken vår relation var, om vi älskade varandra, eller om vi en gång gjort. Jag inser att för den som inte vet är det säkert svårt att urskilja om vi är lyckliga. Men vi ser på varann med kärlek genom halvslutna ögon. Är båda inställda på att det får ta den tid det tar. Jag försöker vara god. Ge mig själv vad jag behöver, utan att ge vika för vad som är rutin eller rädsla.
Känner tyngden av ett decennium i händerna
På sistone har jag tappat taget om fantasin. Blir nerslagen av vardagen, om det nu är så här den känns. Borde lyfta min envisa haka mot vårsolen och svälja livet i stora klunkar. Hitta glittret, hitta nya viljor med för den delen. Men solen lyckas inte tina mycket alls, bara sudda ut de tydligaste dragen. Det är väl fint att hon känner för en person, men jag är ledsen över att denne inte är jag. Jag är innerligt ledsen över att det inte är jag.
Bara fortsatt hålla fast vid intentionen
Någon gång måste det trubbas av. Rinna ur kroppen. Det gör det. Nu har det gjort det.
Hur ska det gå?
Hinner nätt och jämt vakna på morgonen innan ledsnad tar över, gör mig svag med skakiga händer och svajigt hjärta. Döljer fuktiga ögon och håller armarna som en försvarsmur mellan min kropp och henne. Paralyserad, känslomässigt rubbad och den här stabiliteten som jag hade lyckats bygga upp, är nu raserad i en liten hög.
Den lilla
Jag smeker honom över håret där kalufsen jämt envisas med att stå rakt upp. Stryker försiktigt bort en droppe välling ur mungipan och bestämmer mig för att vi får bada ihop. Hans små händer i mina som är större, han skrattar och tycker att duschen kittlas och att badskummet smakar gott. Jag sköljer de små fingrarna mellan mina tills de är lika rena.
Allting fastnar
Vi pratar länge i telefon på en onsdag, det trevligaste samtal som vi haft under den senaste månadens kaos. Säger kram och hejdå-vi-ses-imorgon-kväll. Jag sitter i soffan och känner att det kanske går att rädda oss. Tänker på kommande kväll och att vi ska dricka ett glas vin tillsammans då. Att jag ska åka dit även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med henne brukar jag känna mig komplett och kompletta människor kan träffas och dricka vin utan en massa ångest.
Och kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.
Men så blir det torsdag och jag känner mig glad för första gången på en månad och allt som behöver ordnas för en utekväll är ordnat, när hon ringer och ställer in med en halvdan ursäkt. Och helt plötsligt är igår inte alls den där kvällen när vi var glada och sa att vi skulle ses. Igår känns nu snarare som tiden för flera år sen, då hon lämnade mig i sticket på en båt. För så fort hon struntar i att vi ska ses, är det som att ingenting av det bra finns kvar längre. Bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.
...
Väldigt snart ska vi dansa, mina demoner och jag
Barnen
Bägge mina barn är födda med halvmåneögon som jag alltid blir varm av att titta in i.
Jag vill berätta allt / jag vill aldrig berätta någonting igen
Så det blir en helt vanlig kväll, någon av dagarna i februari. Förlåt för allt jag kommer att säga till dig inom en timma, eller kanske förlåt för allt jag inte kommer att säga. Mitt hjärta bultar så jättehårt i handen som jag sträcker fram nu.
Förlåt för att jag låter konstig dagen efter eftersom jag inte kan andas, men försöker verka normal, försöker ställa normala frågor. Blundar och fokuserar på att försöka andas, bröstet river och knogarna vitnar. Förlåt för att jag inte har sagt någonting tidigare, förlåt för att jag säger något alls.
Förlåt för att jag fortfarande är kär i dig, trots att det har gått så många år och trots att jag borde ha låtit oss växa nära varandra på ett annat sätt.
Klänningsdagar är fina dagar
Nej då, det här kommer aldrig bli en modeblogg. Jag bara kände mig fin igår på Gaygalan, en helt vanlig måndag i ett slaskigt februari.
2 februari är en födelsedag
Idag fyller min äldsta vän 35 år. På första bilden är vi tonåringar och hade precis funnit varandra. På andra bilden är det nära nutid och fortfarande står vi starka. Mycket fint har hänt mellan bilderna och mycket finns säkerligen kvar att upptäcka.
Något från den sista dagen i januari
Dagen har varit turbulent. En vän tog sig an det och lindrade mycket. Vi besökte havet i känslan, drack rödvin, dansade till barnmusik och planterade närhet.
Att känna igen, att vila trygg i den andres luft.
Vi måste lära oss några saker till
Jag har en dotter som fyller femton i sommar. Försöker vara konsekvent i mitt föräldraskap. Tänker att det ska förändra någonting. Det förändrar ingenting. Undrar vad det är jag försöker upprätthålla. Om vi bara försöker uthärda i väntan på att orka möta blicken hos varandra igen. Inte i tystnad, men uthärda.
Allt som tagit mig hit
Det är några stora säckar som har knutits ihop. Det förvånar mig nästan hur stor plats de tog nu när jag har rensat. Beteenden och saker vi jobbat på, allt får man lite granna börja om från början med. Så jag övar vidare. På.
Konflikthantering.
Rak kommunikation.
Tydlighet.
Det där med tillit är svårt för mig, det tar tid och hårt arbete. Dessutom är hon så olik mig, på alla plan utom kanske envisheten då. Nyttigt för mig det här med olikheterna och även om jag är rädd ibland är jag glad att vi fortsätter hoppa. Hur mycket jag lär om mig själv längs vägen låter jag vara osagt, men ni kanske förstår ändå.
/ 1 Kommentarer
