Det ligger ett hav mellan oss och just nu känns det havet mer gigantiskt än någonsin.

I natt låg jag vaken och fann lösningar på problem, det mesta handlade om rak kommunikation. Sånt som jag är världssämst på. Föreställde mig ändå vara modig och på riktigt ärlig. Vara livrädd men ändå hoppa.

 

Måste jag? Frågade jag mitt inre som alltid bär på ärliga svar. Ja. Svarade hon.

 

Jag ska alltså inte tänka, bara prata? Jag? Haha. What a joke.

 

Så här i dagsljus känns ju allting lite farligare. Så jag vet och jag vet inte och jag hejdar alla de där orden som ändå inte går att sätta fast vid det som är.

Vet inte längre om det är hem jag är på väg till, eller bort från. Nej, vi har inte gjort det lätt för oss. Samtidigt är vår närhet det lättaste jag någonsin gett mig in i. Bara på ett annat sätt.

 

 

Hur gör man med insikter man inte riktigt klarar av att hantera? Hur gör ni? Jag lever tydligen bara på och låtsas inför alla, mig själv inräknat, att det går hur bra som helst även om ledsnaden trycker på inifrån.

Reagerade och hamnade i en sorgsen svacka, för det bildas ett tryck i bröstet när saker man vill tro på börjar spädas ut. Så först blir jag osams med en som jag har känt för alltid. Strax därefter kliver ett annat drama in genom ytterdörren, på min barnfria dag. Men ahhh, inget går väl upp emot ett oväntat tonårsgräl lagom till midnatt!

 

Får väl hoppas på årets övriga 363 dagar istället.

För tre år sen visste jag inte vem min guddotter var. Eller vad hon skulle göra med mig. Tre år. I proportion rätt fjuttigt. En pyttedel om man ser det utifrån. Men inuti känns det som vi alltid har varit tillsammans.

 

Grattis på din dag älskade unge.

Det här med år av att vara eller inte vara. Hur länge kan man vänta på något odefinierat som ska verifiera och förklara livet? Man blir bara utsliten av det i väntan på lyckliga glimtar. Sen det här med händelseförloppen i mellanrummen, allt det som sker när man tittar någon annanstans, allt det som händer när man inte förväntar.

 

Jag var på en fest på söder för ett par veckor sen, bland över 20 personer kände jag egentligen bara värdinnan. Hällde upp ett glas vin och hälsade på en blondin som jag sett i olika sammanhang genom åren, men egentligen aldrig pratat med. Vi försvann in i förtroliga samtal i flera timmar och jag kände genast att vi borde ses så himla många fler gånger. Problemet, för givetvis fanns det ett sådant, var att hon skulle åka till Indien i januari och vara borta ett halvår.

 

Så senare blev det dags, jag skulle gå hem, jag undvek att röra vid henne när jag reste mig och tog på mig skorna. Den djupa hopplösheten i att göra nödvändiga val.

Hela livet är en lång sträcka av kedjereaktioner och allting borde dokumenteras och styckas upp i varje liten beståndsdel. Våren i år var långsam och varsam. Det fanns tid att ligga i soffan och slappa en stund varje dag. Många joggingturer med värkande kroppar och morgonrodnader över tegeltaken, surmulna himlar över ett eftermiddagste.

Jag skriver: kom ihåg den där känslan, när du väcktes 04 på morgonen i mitten av mars och viskade fnissigheter i hennes säng. Kom ihåg alla sånger du hörde, hur du mindes ord i dem. Kom ihåg hur du försökte återge hennes stavelser när hon sa att hon älskade dig. Var hon lade betoningen. Hur hon sa det.

Jag skriver: kom ihåg när hon ställde in ett möte på lördagskvällen för att istället överraska dig med vin och ostbricka. När hon grät i bilen och sa att hon inte hade överlevt utan dig. Hur många sekunder den och den tystnaden var. Hur många hennes skratt var. Hur många gånger hon fick dig att skratta.

Jag skriver: kom ihåg hur mjuka och hoppingivande hennes ögon var på restaurangen i april. Kom ihåg hur vädret var i början av maj. Hur solen alltid sken och väderleksrapporterna kändes som att de beskrev oss.

Det har varit rörigt på sistone, på flera plan i livet. Ekonomin ligger back efter föräldraledigheten vilket har fått mig att tacka ja till mer extraarbete än vad det egentligen har funnits ork till. Efter mammaledigheten som innebar tidigt i säng om kvällarna, kämpar jag med att vänja kroppen vid nattarbete igen. Det går sådär. Fann en annons om ett ledigt jobb som jag vill ha, inom andrologi. Det skulle innebära dagtid, inga kvällar, helger eller röda dagar. Jag skulle få arbeta med infertilitet hos män och hormonell behandling vid transsexualism. Nackdelarna, som väger över, är att jag skulle byta min fasta tjänst mot ett vikariat och Isak skulle få väldigt långa dagar när han börjar på förskola. Så jag avstår att söka, med en viss besvikelse i hjärtat.

 

Ovanpå detta så blev jag tvungen att sälja min bil för inga pengar alls häromdagen, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Att betala nästan lika mycket för att laga den, som den en gång kostade att köpa, var inte aktuellt. Inte har jag råd med en ny heller, så det blev till att investera i ett SL-kort.

 

När jag inte arbetar så försöker jag räcka till. Bebispappan är föräldraledig fram till april och jag vill gosa med den lilla varje dag. Det är värt, men ett slitigt flängande fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Samtidigt är tonåringen väldigt tonårig och jag försöker finna vägar som fungerar, utan att konstant ramla ner i surmammafällan.

 

Den här känslan av fullständig urlakning håller igång en slags ledsnad, känslomässig tomhet som speglar att reserverna tömts. Jag är bedrövad och vet inte alls hur jag ska göra,  vet att jag är gnällig och jagar tröst. Det gör mig till en ganska jobbig människa. Men efter veckor som varit helintensiva väntar nu nio arbetsfria dagar. Ska försöka skriva listor på saker som gör mig glad, bara boka in saker som ger energi.

 

Önskar att någon slamrade i mitt kök medan jag ligger i soffan i pyjamas och dricker ett glas vin. Ibland är det så enkelt, det man längtar efter. Och ändå så svårt att få.

Jag har en bästa vän. Mellan oss finns en dimension av vänskap som jag på något sätt alltid greppar efter, ibland handlöst ibland handfast. Där den själsliga gränsen mellan vem som är hon och vem som är jag blir diffus. Jag tror inte att det någonsin kommer att förändras. Jag hoppas att det inte gör det. Jag kan inte se vilka vi skulle vara då. Så är det med Kim, som dessutom fyller år idag!

 

Jag ångrar faktiskt inte så mycket av vår historia. Det finns händelser som jag ser på i efterhand, där vi antingen hade onödigt ont, eller gjorde varandra ont och det känns jobbigt. Men ångrar? Nej. Det har format oss till den enhet vi är idag och jag vet att vi gjorde allt eftersom det just då inte kändes som att det gick att göra på något annat sätt. Man lär sig och vi har bett om ursäkt och förlåtit och växt. Visst har hon en del sidor som jag kanske inte skriker av glädje över ibland, men det ingår. På samma sätt som hon accepterar mina brister.

 

Vi berättar sanningar för varandra. Skrattar tillsammans, lutar oss in mot varandra när vi pratar. Hon är en sådan person som man kan viska vad som helst i örat på och vara säker på att hon inte kommer att säga ett knyst till någon om vad hon precis hörde. Hemlighetsfull och öppen på samma gång, en som man kan lita på och sällsamt bra. Bland det finaste som finns i personväg. Hoppas att livet låter oss fortsätta lära om varandra och allting annat medan vi äter skaldjur på restauranger, tittar på dramatiska himlar, finner ett hav och sover över.

 

Hon har det, i alla fall. Så att det räcker och blir över. Hon är den där som kan få mig att känna mig klumpig, oerfaren, lite underlägsen, trots att hon är både varm och inkluderande. Hon är ett par år äldre än jag och vi har många likheter, många beröringspunkter. Men jag är vanlig. Det är inte hon.

 

Ettårsdagen firade vi tillsammans med närmsta familjen, men förra helgen var det dags för ett kompiskalas! Ballonger blåstes upp och bebissnacks dukades fram.

 

Att omedvetet söka sig till haveri och kaos i livet,

för att verkligheten ska stämma överens med känslan inombords.

Det är mycket nu men allt är okej. Jag befinner mig mitt i ett steg. Jag har ena benet i luften liksom. Det är som det är. Tiden, ni vet… man försöker hänga med.

I somras lärde jag känna en namne, hon hade nyss kommit hem från Australien där hon bott i sju år och gjort sig en karriär som bankchef. Hon är en mjuk men tuff tjej. Privat hade hon blivit slagen gul och blå av sin pojkvän men slutligen funnit kraft att bryta med det destruktiva, samma dag som han för första gången lät sin son se slagen. Idag fick jag beskedet av att hon, 30 år ung, drabbats av en massiv hjärnblödning under gårdagen och nu ligger nedsövd på sjukhus. Det känns så orättvist att någon som har kämpat så mycket de senaste åren, ska drabbas så hårt på nytt. Men livet är inte rättvist. Det är förgängligt och händelser som denna får en att tänka till en extra gång. På vad som är värt att kämpa för.

 

Idag fyller min minsta unge ett år. Det är inte klokt vad fort tiden går och jag blir sentimental av att titta på bilderna. Han hade annonserat sin ankomst i någon vecka med förvärkar och vid en kontroll påstods det att han skulle väga 5 kg, därför blev jag igångsatt på beräknat datum.

 

 

 

Jag var redan öppen 4 cm utan värkar, så barnmorskan tog hål på hinnorna ganska lätt. Med vattenavgången kom även värkar som golvade mig, men de var sannerligen effektiva. Visst var det intensivt och gjorde ont, jävligt ont. Men så här i backspegeln tycker jag att det var en intim, sensuell och kraftull resa, där min bästa vän och bebispappan höll mig uppe.

 

Ge dig ut och lev, säger hon. Men känn min puls då, vill jag svara, det är ju du som gör mig alldeles levande och fin och bra. Men jag säger det inte. Det är så mycket jag inte säger.

Så fort det finns ett tydligt före och efter så är det ganska svårt att hantera. Jag menar inte att det behöver vara kris eller kaos. Bara att det tar tid att vänja sig, det är svårt att ändra blicken på och känslan för sig själv. För mig har det nästan alltid betytt att jag behöver tid för lite tillbakadragande, lite eftertanke, lite känna-efter.