På ett sätt känns det som att jag är på en helt annan kontinent. Men på ett annat sätt känns det som att vara skavandehudnära. Kan inte riktigt svara på vad det handlar om, det jag inte alltid vet med huvudet.

Jag tänker ibland på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Till exempel berättat hur jag känner inför att stå närmast och ändå längst ifrån. För kvinnor och män vill dra pekfingret längs med hennes arm och luta sig nära inne på dansgolven. Och jag. Jag går på äggskal.

Visst är det underligt att all förändring är knepig? Till och med när det händer saker man har längtat efter, man tar äntligen ett kliv. När man helt enkelt bestämt sig för låta ett nytt skede av livet ta form. Jag tänker på framtiden, samtidigt som jag inte tänker så mycket alls. För mig har det fallit sig så, att jag alltid varit där med henne. Det har burit med sig en slags sällsam trygghet, för mig.

 

Men jag är ganska säker att kärlek inte går att spara på. Att det inte är något som man kan bunkra och tryggt förvara. Jag är av tron att kärlek är en färskvara, som växer när man slösar. Jag tror inte att den växer med avstånd. Men ovilja kan man ju inte argumentera mot. Ingen större mening med att förklara varför det vore värt ett försök, för om inte jag är blind så finns det kvar kemi. Men vill man inte så vill man inte, oavsett skäl. Jag önskar att allting vore lite enklare och annorlunda.

Små pauser i vardagen, tar vara på tystnader i mellanrummen. Försöker skilja på vilket magont som handlar om att plånboken knappt räcker till mängden räkningar och vilket som handlar om ren bebissaknad. Vill sätta mig på ett berg och andas men lägger mig på en säng och blundar. Vänder ansiktet mot vinden och försöker tömma huvudet.

Hur du kryper fram och tar tag i mina händer för att jag ska hjälpa dig att gå. Hur du snurrar runt vid läggdags för att hamna med pannan mot mina läppar. Dina gapskratt när jag säger aja baja till att dra ut kontakter. Dina blöta pussar. Din varma andedräkt mot min hals om natten.

 

Tittade ner på mobilen som förblev tom hela helgen. Och jag tänkte "Nu. Nu har hon glömt mig."

Jag ligger i sängen och tittar på klockan. Försöker hålla mig vaken för att ställa om dygnet inför kommande långa nattarbetsvecka. Känner mig nollställd. Jaha, det blev visst kväll igen då. Noterar det bara. Jaha, tydligen har ännu en dag passerat.

Idag är min föräldraledighet slut och nattarbetet tar åter vid. 10 månader har gått fort. Eftersom växelvis boende inte rekommenderas för barn under två år, så har bebisen efter långsam invänjning nu flyttat in hos bebispappan, som tar över föräldraledigheten. Även om jag träffar min son flera timmar varje dag, så blir skillnaden milsvid med en tom säng intill min fem nätter av sju. Bebisen avgudar sin pappa och mår bra, medan jag hanterar saknaden sisådär. Den tid vi inte är tillsammans om dagarna sysselsätter jag mig konstant för att slippa känna efter, men om kvällarna tar försvaret slut. Jag tror ändå på den här lösningen för oss som regnbågsfamilj och ångrar inte upplägget. Det är bara så väldigt känslomässigt tungt nu.

 

 

Kväll vid havet är ren magi. Himlen verkar aldrig ta slut och solen förvandlar vattnet till en glittrande vegas-show, det är så ljummet att vissa badar. Där står de så och huttrar lite medan kajakerna paddlar förbi dem i midjehöjd. Längst ute på bryggan avtecknar sig silhuetterna av några barn. De jagar krabbor med håv.

 

De säger att jag är kräsen för kärleken. Att jag måste ta tid på mig för att låta den växa. Ska jag då klamra mig fast vid något som känns "okej" för att se om det ska växa fram? Är det verkligen så? Hur lång tid tar det då? Hur länge ska man behöva vänta?

 

Det känns bisarrt om livet skulle vara så klent att det inte kan ta mig med storm. Att saker kanske kan växa fram om man väntar tillräckligt länge. Det gör ont i mig att höra att jag romantiserar kärleken och borde låta mig nöjas. För så är det tydligen. Tydligen ska man klamra sig fast vid någon bara för att personen i fråga är fin. För att hen tycker du är fin. Inte för att kärleken är helt jäkla fantastisk och magnifik, utan för att den är fin. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att någon blir min och bara ser mig som en fin människa. Då kan jag ju för tusan bli tillsammans med alla mina vänner.

 

Jag har upplevt det där omvälvande ett par gånger och jag vägrar tro på att livet har bestämt sig för att jag ska nöja mig med något mindre. Något som känns bra, men inte bäst. Något som kanske kan växa efter ett halvår i ett förhållande. Jag vägrar faktiskt tro på det. Det ska kännas satans ljuvligt i varje liten cell. För hur sorgligt är det inte att nöja sig med något halvdant? Nej livet, jag tror att du har mer att leverera än så.

Jag ser oss och tänker att mjukheten, tryggheten, det är så det ska vara. Samtidigt finns det utrymme för utveckling och vi blundar inte för de behov av förbättringar som finns.

 

Vårt klarspråk har alltid varit grumligt och det tar lång tid att säga hej då för att det är någonting mer än luft som hänger i luften och jag vill bara ha en understruken punkt i fetstil eller en fortsättning med ett lyckligt slut.

problem:

Jag vågar inte kännas vid vad jag känner för dig, men jag känner det ändå. Då skulle jag ju lika gärna kunna kännas vid det, men det kommer ju ändå inte att få dig att känna mer för mig.

 

lösning:

Jag intalar mig att känslorna enbart är en försvarsmekanism mot ensamheten och låtsas att mitt hjärta inte alls slår sju slag i sekunden när din hud nuddar vid min.

Sommarpridevärmen har dundrat rakt in i mig och varje liten millimeter är så smärtsamt vacker att jag blir alldeles matt i mina ben. Vin dricks i solnedgångarna och under stjärnhimlarna. Fattningen är tappad och när jag balanserar och fångas, så smulas jag i bitar ännu en gång, utan att ha gett min tillåtelse.

Idag fyllde min förstfödde 14 år. Hon har det mesta av utseendet efter sin pappa men är lika envis och tålmodig som mig. Hon har fått utstå en ung mamma som prövat sina föräldravingar med ett djup och egensinne som jag är glad att hon besitter. Jag är så väldigt tacksam över att hon finns.

 

Jag tror på kärlek som den är på film. Men verkligheten är så rik, mycket rikare än någon fantasi jag någonsin kunnat uppbåda. Den är bara mer lågmäld och tar längre tid att upptäcka nyanserna i. Sakta vecklar de ut sig i fler färger än jag har förstått. Drömmer om saker som jag fått se vad de innehåller i verkliga livet och inte bara bakom dimridån med glitterögon.

Det känns som att allt är lite suddigt i ögonkanterna. Det är jobbigt och slitsamt att längta när man inte vet om det tjänar något till. Jag menar att världen känns vacker och gränserna är hårfina och balanserna skitknepiga och jag trillar över och tillbaka mest hela tiden. Men eftersom jag inte vågar, så formulerar jag aldrig orden högt. Därför kommer jag heller inte att få känna hennes läppar mot mina några fler gånger.

Det känns inuti nu, att mammaledigheten närmar sig sitt slut och att bebispappan ska ta över. Det påverkar konstant sinnesstämningen och ger mig ingen ro. Den 22 augusti ger jag mig ut i arbetslivet igen.

 

Att vara ifrån bebisen är som att befinna sig i ett vacuum. Där jag liksom färdas framåt i precis en och samma takt. Det smärtar inte, utan är snarare en plats där väldigt få känslor finns. En transportsträcka utan toppar och dalar. Jag kan existera där. Men jag lever inte.