Idag tänker jag på män, dessa för mig svåra väsen.
Men eftersom jag har barn med två olika så tvingas jag till lärdom.

Idag hade guddottern sommaravslutning på sitt dagis. Min son älskar henne och kan aldrig släppa henne ens för en sekund med blicken. Jag vill spara alla ögonblick fast det inte går. Ibland när jag plåtar det sköra och vackra så fastnar det bättre som minnesfragment än i kameran.

 

Nu har jag skärpt till mig. Jag har snörpt ihop säcken och kastat den åt fanders. Jag är lycklig, tror jag. Fast allt är ju relativt. Men i den relativitetsfasen jag befinner mig i, idag, så känns det bra. Det känns fint. Jag vet att nuet kommer slingra sig ut mellan fingrarna snart igen, men då får jag väl fånga det på nytt.

 

Låt mig få slippa känna det stora ansvaret för mig ensam.
Låt mig få delat ansvar för någon annan.

Måtte denna jävla blåst ta slut någon gång, tänkte jag.
Men när sommaren kom var den fortfarande kvar.

Idag fyller min farfar 90 år! Han har alltid varit den som stått mig närmast bland äldre släktingar och med tiden var det min dotter som blev hans bundsförvant. Han är så lugn med livet och har alltid gjort allt på sitt eget sätt. Jag hoppas att jag finner samma ro när jag blir äldre.

Farfar har börjat se gammal ut det senaste året och minns inte lika tydligt längre. Älskade fina farfar, världens tryggaste och varmaste människa. Som alltid haft tid för mig och min dotter. Snälla, orka stanna och andas lite till.

Igår bestämde jag mig för att ta bussen till andra sidan stan och gå på fest. Försöka andas lite. Det visade sig vara precis vad jag behövde.

Vision för resten av 2012: skratta betydligt mer och oftare, ha rött hår, dricka champagne i snygga barer i större utsträckning, sluta älta och analysera sönder allt, vara ärlig, jogga något så in i helvete, skriva helst varje dag och hångla mer.

Hur länge någons beröring sitter kvar i ens hud och fingrar. Hur kroppen kommer ihåg. Jag återvänder alltid till samma plats. Trampar vatten i en evighet. Men du sa alltid hej då vid någon punkt. Vi kom alltid till det. Avskedet.

Längtan ska inte ligga tillsammans med vemodet. Och vemodet ska helst inte ligga innanför bröstbenet. Jag känner lite på saknaden, utan att behöva leta särskilt länge. Det är bara så svårt att låta dig gå nu, tänker jag. Men min saknad har sedan länge slagit rot i mina lungor och så lever vi nu. Sida vid sida. Det är okej.

Imorgon har arbetande människor ledigt och barnen sover hos sina pappor i natt. Så jag får väl kamma ihop mig, gömma saknaden bakom byrån och klämma in min lätt överviktiga kropp i något rött. Vissa dagar känner man sig mindre vacker men vad blir bättre av att gömma sig, egentligen. Det är bara inuti, inte på riktigt.

För snart åtta månader sedan föddes mitt lilla smultron. Tre timmars förlossningsarbete innan han kom ut. Nu ålar han fram fortare än blixten och sätter sig upp själv och plockar med sina favoritsaker. Det är inte så lätt alla gånger, att ha mig som morsa. Men jag tröstar mig med att pojkar som växer upp med starka kvinnor blir hemskt fina män en vacker dag. Män som gör världen lite bättre.

Jag brukade se filmen Eternal sunshine of the spotless mind och undrade när allt skulle gå över. Glömmas. Men stor kärlek är sällsynt, så jag sparade den längst inne i en hemlig liten kammare som ingen annan såg. Min tanke var att inte visa för mycket längtan, som att det var för skört. Jag tappade bort mig någonstans och blev kvar en stund i det. Det är dags att kliva fram igen, blinka lite mot solen och kisande konstatera att de blöta gatorna lyser som om de vore förgyllda.

Man kanske skulle bli författare eller fiskare? Man kanske skulle skriva en så jävla bra bok att det räckte med att jobba en dag i veckan och filosofera resten av tiden? Man kanske skulle få lappsjuka och bli rastlös som ett djur om man bodde vid havet. Man kanske inte skulle bli det. Man kanske vill ha allt på en och samma gång.

Har inte sagt att det är bäst att inte visa sina känslor. Men jag hatar nakenhet mer än att hålla allt inombords. Nakenhet är så okontrollerad. Att vara öppen med sina känslor ger så lätt kollaterala skador. Oftast på mig. Vem vinner på det? Inte jag. Då vann den andra. Kommer inte att ske.

Kanske att det går att skicka iväg tanken ut, och att det finns någon som vecklar ut den i handflatan och hör att jag ska ta hand om lite av det här. Jag ska ta hand om lite av henne nu.

Har bråkat med någon som jag känt för alltid, kan inte sova nu på grund av känslan av att vara ut-och-in. Ibland slår den mig, ledsnaden, trots att livet för det mesta behandlar mig vänligt numera. Ändå finns det dagar som denna. Där enstaka ord kan bita sig fast och göra benen svagare, huden på halsen kallare och få det att blåsa in genom ärmarna på jackan. Det är nog inget underligt med det. Så är det säkerligen för alla.

Igår fyllde jag 34 år. Hade en bra dag med de närmsta och spenderade kvällen på stan med en fin person som jag har känt i många år. Hon den där som känner mig utan och innan. Hon som säger sanningen rakt upp i mitt ansikte hur pass ful den än är. Hon är den som alltid är lite för närgången i mitt innersta. Hon är tjejen som folk pratar om, för att hon vågar stå ut.

Det var kväll på Strandvägen när vi åt middag och jag funderade i tystnad på det vackraste jag fått av henne under det här året. Trygghet, förlåtelse, insikt, kärlek och gemenskap. Fantastiska materiella ting har hon också överöst mig med, men det andra var det vackraste jag fick och jag älskar henne för det.

Häromdagen var jag på en s.k kändisfest. Det blev som ett studiebesök i en annan värld, för när det kommer till ytlighet så misslyckas jag lätt på alla punkter. Men eftersom jag var där i gott sällskap så var det en mycket trevlig kväll ändå. Jag hade kunnat visa er en vimmelbild om det inte vore för att jag såg fullständigt retarderad ut på den.

Med en sjumånaders son som har börjat krypa, samt en tonåring i huset, finns det väldigt få tillfällen för egna reflektioner. Ännu mindre tid till att pränta ner dem här. Men ge inte upp hoppet om mig, jag finns kvar. Tills dess ett par bilder på syskonkärlek.