Jaha ja, en gång i livet skulle man tydligen pryda en framsida också. Så nu lär jag alltid minnas det här årets prideparad tänker jag, den som spenderades tillsammans med min närmsta vän. Jag kommer att minnas gassande het sol och att vi bar varandras klänningar eftersom vi hade tröttnat på våra egna. Jag kommer att minnas mina varma fötter i fula men fotriktiga skor, hennes glädjeglitter i ögonen, kallt rosévin och en avslutande festnatt som aldrig tog slut.

Inte för att jag någon gång kan fatta tag
i dåtiden, vet ju fortfarande inte om allt bara var en illusion.

Tio veckor senare möts vi över en middag och herregud, jag hoppas verkligen att vi ror det här i land. För vet ni? Om det görs, då blir det något att vara oerhört stolt över.

Det känns fortfarande som om jag far runt i en torktumlare, men jag är gladare och framför allt lugnare. Det är bättre.

Idag är en födelsedag som har firats ordentligt. Min envisa, truliga, lättretliga- men också smarta, vältaliga och älskade sköra tonåring. Fyller 15 år.

Alla dagar var enkla och tämligen realistiska. Där är båtresan mot Gotland när jag skrattar och mitt ansikte skimrar i kvällssol. När stora och lilla barnet spenderar restid med att lyssna på musik. Där sitter jag och pappan tätt intill vår regnbågskille på en restaurang i Visby, medan min tonåring fotograferar.

Vi åker till Kneippbyn och ser glada ut bland vattenrutschkanor och där är min hetsiga tonåring lugn med en bok i handen.

Där är min kropp i svetten som glittrar förlåtande efter joggingturen mellan långa arbetspass i Norge. Där är molnfria himlar och allt annat som fick mig att börja andas i normal takt.

Och i den trasiga delen av mitt hjärta, den som tillhörde henne och som jag så sällan besöker nu. Där bildas det nya trådar. Svaga, men kanske ändå trådar som håller samman. Jag går inte till hoppet så ofta. För det gör fortfarande alldeles för ont.

Ack, mitt hjärta var så fullt – och vi skildes utan att ha förstått varandra. Såsom i denna värld ingen lätt förstår den andre. Så när livet sliter i oss, så frågar jag vart du vill åka? Följ mig till månen eller bara till Amsterdam. Vi kan sitta i en bar och prata ostört om livet, livet som det är nu. Glömma vårt förflutna, separationer och smärtsamma eller förlösande ögonblick och glaskrasande känslor. Glömma blöjbyten, nattvak och för tidiga mornar. För i Amsterdam växer sovmorgon på träd och du och jag har samma höströda glöd i håret. Jag har köpt en burk för att spara minnena i.

Jag längtar till havet igen, men det är på ett annat sätt nu. En annan typ av längtan. På rygg i höjd med vågorna och vattnet som sköljer över ansiktet ibland.

Jag har kommit hem från landet nu, från min vackra lilla stuga. Det sista huset vid vägen. Från all den njutbara tystnad, som nära naturen aldrig kan vara kvävande.

I en stuga som byggdes av farmor och farfar, dold av skogen men med utsikt över Indalsälven och solnedgången. Där det knappt finns mobiltäckning och troligtvis ingen internetuppkoppling. Ska jag andas, mycket.

 

Jag har lärt mig att inte hylla välmåendet. Det slår så lätt tillbaka. Men det känns kanske okej idag. Det känns kanske okej i värmen på balkongen med de nyinköpta plantorna. Kanske är det bara sommarvärmen som gör att det känns okej, kanske är det blommornas färg. Det är nog bara solen, jag vågar inte tro på att det hela är en beständigare känsla än så. För det har varit så mycket ösregn på insidan i så många månader.

Det enda man hör är hans tunga andetag och jag kan känna hur det rycker i hans händer när han drömmer. Jag lutar mig över honom, låter min näsa snudda vid hans. Han putar på läpparna med ögonen stängda och letar efter en puss.

Det är så varmt om kvällarna nu. Vi borde egentligen sitta vid vatten och dricka vin, luta oss mot varandra när vi skrattar. Hennes ljusa ögon borde inte vara så aviga längre, jag borde kunna hålla mig från att halka över orden med alltför stora känslor. Borde kanske hunnit sluta med att känna mig övergiven och tillfrisknat från mitt ilskna tillstånd. Vi borde kanske ses.

Jag önskar mig livet som det var när jag visste var jag hade mitt hjärta och
när jag kände mig bra på vad jag gjorde. Ifrågasättandet studsade mellan mina tinningar, tog plats i mitt huvud. Verkligheten, som jag ser den och sen hur den ter sig för andra. Vi använder olika ord för samma saker.

Det har hänt förr och det händer igen och jag är benägen att fly och samtidigt vill jag ingenting hellre än att stanna kvar och leva i vad som känns verkligt.

Den enda som får ta plats nu är strategen. Jag har trängt undan romantikern, hon gör ingen nytta här ändå. Strategen gör scheman, följer en rimlig budget och joggar tre gånger i veckan. Det är så jag fungerar nu.

Tre dagar i veckan passerar jag min gamla lägenhet. På gräsplätten där, planterade jag en bit av syrenen som växer vilt från mitt barndomshems trädgård. Det är fantastiskt och viktigt att växa vilt. Det bör varken jag eller ni glömma bort.

Sommarlovet närmar sig. Jag tänker på alla de studenter som inte orkar sjunga om lyckliga dagar, de som kanske nätt och jämt kravlar sig över mållinjen istället för att skutta lätt.

Vill att de ska veta att det går bra ändå. Att livet kommer att bjuda på fler tillfällen att sjunga.

Folk som är födda i Oxens tecken gillar att åka slalom samt att sova länge. De ogillar kaffe men blir glada om man ger dem en påsklilja då och då. De har stora svårigheter att förstå att resten av jordens befolkning troligtvis är av annan åsikt än deras. Oxar är ofta bra på att laga mat men orkar liksom inte.

Folk födda i Oxens tecken är klassiska blötdjur som aldrig riktigt verkar kunna ta ut riktningen i livet. Ofta hittar man dem vandrandes i sjukhuskorridorer på jakt efter folk att klappa, för de tycker mycket om att klappa på folk. Oxar är nämligen ömsinta och fina och egentligen för goda för denna värld.

Jag brukade skriva om hur jag höll handen med någon. Ibland om mörka nätter, klibbiga dansgolv och taxiresor. Det säger sig självt att det blir svårt att skriva om det, när det inte händer längre. Jag håller ingens hand och jag dansar mycket sällan.

Så skriver jag väl fortfarande om sådana saker, men på ett annat sätt.

Jag sätter ära i självständighet. Jag gillar att lösa saker på egen hand och
göra saker på mitt sätt. Avskyr att daltas med. Kan själv.

Men envisheten är inte bara av godo. Jag vet att jag är dålig på att ta emot
hjälp om den erbjuds och ännu sämre på att be om den själv.

Idag tog jag ett steg fram och blev mött i det sårbara. Jag fick hjälp att hantera och diskutera omvälvande besked. Blev varsamt bemött och fick mat och vin utan att jag bad om det. Så skedde det en skiftning. Från fuktiga ögon till värme i bröstet.