Att försöka resa sig upp
Två kvinnor. En som jag knappt känner, förutom att hon har en ton i rösten som avslöjar humor, trygghet och behärskning. Som jag inte vet mer om än att hon luktar gott och ler fint. Ändå tänker jag att det kanske finns någon slags möjlighet till något. Sen en kvinna som jag känner väl och dessutom djupt inuti mig själv. Som jag vet nästan för mycket om, vars doft kan sänka mig på en mikrosekund och vars leende jag inte kan tänka på utan att spegla. Men som jag vet inte kan erbjuda mig den framtid som jag ville ha. Detta är nuet och det är inget val. Det bara är som det är.
/ 0 Kommentarer
Helgen
Under hela året har jag försökt hålla huvudet över vattenytan. Jag har lyckats de flesta dagarna men den senaste tiden har varit gräslig. Kanske ställer jag till det för mig, kanske bråkar jag med någonting som borde lämnas därhän. Under tiden umgås jag förstås bara med de människor som vet allra minst om mig.
Vill inte alls känna men samtidigt mer än någonting annat. Bli inte kär i mig för redan innan är det en dålig idé och redan från början är slutet nära. Kyss mig inte som om du menar det och titta mig inte rakt in i ögonen och kalla mig absolut inte för ideal.
Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och säger hörssnart. Jag har svallhjärta och vänder mig om efter hennes gestalt när hon följer gatan medan jag åker vidare.
Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och säger hörssnart. Jag har svallhjärta och vänder mig om efter hennes gestalt när hon följer gatan medan jag åker vidare.
Tappa styrkan och fortfarande hitta skrattet
Varför är det inte alltid lediga dagar med vindrickande i hyreslägenheter på söder och varför är det inte alltid soldis i novemberkyla när promenaden går längs söder mälarstrand?
Varför dånar inte utelivet jämt innan midnatt, på ett lugnande sätt, när en styr stegen längs kullerstensgator? Varför träffar en inte alltid gamla vänner som ser detaljerna, men ändå behöver påminnas om det som var för längesedan? Varför är inte känslorna enbart mjuka längst upp i ett gammalt trapphus med utsikt över taken?
Det är förstås för att en behöver oroliga nätter, brister och misstro att duga, för att uppskatta det där andra. Det är förstås därför gamla förälskelser går vidare. Därför som knäna blir blåslagna när en snubblar i något som ändå är ett gemensamt framåt.
Det är förstås för att en behöver oroliga nätter, brister och misstro att duga, för att uppskatta det där andra. Det är förstås därför gamla förälskelser går vidare. Därför som knäna blir blåslagna när en snubblar i något som ändå är ett gemensamt framåt.
Det är helt i sin ordning.
Framåt
Jag är sjuttiotvå år gammal med rött hår och ljusa kläder. I ett hus intill salta vågor på västkusten bor jag tillsammans med en Någon som jag verkligen vill vara med. Vi har inte bara råkat fastna med varandra för att vi är två människor som är rädda för att bli gamla på egen hand.
Ibland högläser vi böcker under täcket med en ficklampa för att det känns mer spännande så. Ibland somnar vi när vi sitter och ser på dokusåpor med en filt över våra ben, ibland bråkar vi om småsaker, ibland sitter vi på barer och stirrar varandra rakt in i ögonen. Fascineras över att vi fortfarande kan fascineras av varandra.
Det är hen, min Någon, som brukar gå ner till bageriet för att köpa brödet och det är min Någon som brukar låta svårmodiga sångerskor sjunga i den musikspelare som för tiden är modern. Jag är en av de där knäppa pensionärerna som fortsätter klättra längs klippor för den bästa havsutsikten, trots att kroppen kanske inte riktigt bär.
På tisdagar äter jag kladdkaka med ett gäng vänner och på torsdagar håller jag i en kurs för kreativt skrivande. Ärligt talat är det ganska prestigefullt att få ha mig som lärare, i min bokhylla står nämligen böcker som jag själv har skrivit.
En helg, ett liv
Igår var jag ute på stan, åt god middag och såg sen en efterföljande fantastisk konsert med Melissa Horn. Under kvällen avhandlades viktiga delar av livet. Skratt och allvar, kärlek och käftsmällar. Min själ är lite trött fortfarande. För ibland, som idag, är jag så upptagen med att fundera över och analysera sönder saker att jag glömmer bort att bara vara. Trots att jag vet att det är först då som allt blir småsaker igen.
Fars dag
Hej. Min pappa har nyligen blivit femårsfriskförklarad från sin cancer! Föräldrar borde få vara självklara.
Luftrummet
Nu ligger nästa del av livet oprövat och slätt framför mig, det ser förrädiskt lugnt ut, som havet efter storm. När den fortfarande ligger kvar i ens blick, men känslan har mojnat, då är det dags att doppa tårna igen. Låt vindarna komma, låt vågorna slå. Låt de stora fiskarna ur havets djup närma sig ytan. Jag är beredd.
Om tid
Tillsammans ska vi vandra över gator som är snöbeklädda. Vi ska vandra under trädkronor vars ljus strilar igenom all lummighet. Varma och tunna strålar som leker i dina melerade ögon och jag kommer dra undan ett hårstrå som fastnat på din kind. Vi kommer gå på knastrande höstlöv som ser ut som en färgexplosion under våra fötter. Du kommer räkna sekunderna bakom mina ögonlock när jag sover och jag kommer hålla din hand. En gång ska vi alla dö, men det som är vi kommer aldrig att försvinna. Aldrig någonsin.
Jag tänker att vi får se vad det blir av det hela
Hej oktober, dina himlar och ditt ljus rubbar alla mina system, rensar bort allt överflödigt, gör det lättare att andas. Jag tycker mig känna mig något lättare om hjärtat, det där hjärtat som har varit tyngt av livet.
Vi har blivit ett rätt bra team på sistone, jag och den där glädjen. Vi hittar på en massa mysiga saker, såsom att åka till Dalarna en oktoberhelg och finna nya, fina vänner. Tänker även på samtalen jag haft. Eller sitta och skratta så man gråter i en soffa intill sina favoriter, eller bara existera med hela själen.
Den 6 oktober var en födelsedag
I söndags firade jag och bebispappan med tillhörande släkt, att regnbågspojken fyllde två år. Här kommer bilderna.
Tidsinställt inlägg
Doften och känslan av regnbågsbarnets lilla kropp mot min. Sen endorfinerna som kickade ass kl 00.57 på det här datumet år 2011. Jag sover hos hans pappa inatt och på morgonen ska vi fira med paket och finfrukost. Senare på dagen blir det tårtkalas för släkt och finvänner.
Den här lilla, lilla människan fyller hela 2 år. Det är ju inte klokt egentligen vad snabbt det gått.
Oktober! Fattar ingenting!
Hittills: en dag av besvärande instabilitet och obesvarade frågor. Funderar på när jag ska få ha en odramatisk dag igen och bara få känna att allt är ok.
Jag håller
Håller i, håller ut, håller ihop. Känslan letade sig in i mig, en kyla och ett tillstånd av tysthet. Alla planen i livet gungar, de stora och betydelsefulla. Men ur kaos föds utveckling så jag hoppas att jävligt mycket utveckling är på väg rakt emot mig.
Kylan letar sig in
Här sitter jag i mitt egenskapade mellanrum och noterar andra som väntar på ny luft i lungorna, annan luft under vingarna. Snart kommer den, tiden då jag måste stå utanför och se på och samtidigt andas djupt, lugnt och sansat.
Ok, ok , säger jag därför idag och klappar mig själv på axeln. Jag hör att jag är rädd. Rädd för att tappa allt igen.
Jag ville säga någonting
Dokumentären om Birgitta Stenberg, Alla Vilda är rörande. Jag sitter och ser på när denna urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. När hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.
Isabella, den före detta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu?
Jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek och de som gör det. Kanske är det ett av skälen till att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande. Vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre, fortsätter de att älska.
Gubbväldet
Vaken sent igen, men bara marginellt. Tillräckligt länge för att hinna bli arg igen och lova mig själv att inte hamna i en heterofälla och agera dörrmatta. För jag och vänner har diskuterat egoism och även om det kanske inte är illa menat, så är det ett ofint agerande. Och ofint agerande, det säger vi nej till nu.
Vi bär varandras barn nära hjärtat
Det finns någonting oförklarligt, kanske till och med magiskt, i hur små barn
känner av varandra. Det omedelbara, när två andetag går varandra till mötes och blandas. Det självklara istället för artighet, att sträcka ut handen och känna lite på den andres kind, säga hej med värme i rösten innan man lutar sig fram och doftar på varandra. Inte påträngande utan försiktigt, respektfullt och nästan andäktigt. Ta in med vidöppna ögon, andas ut, låta det förlorade andetaget ersättas av den andres.
September, på nytt
Jag tycker om att ha helg. Jag tycker om att lyssna till andra människors sovande andetag kring midnatt. Jag tycker om att dricka vin iklädd pyjamas. Jag tycker om att prata om allt möjligt över en middag. Jag tycker om att utbyta blickar av samförstånd och jag tycker om att ta mig rätten att bli engagerad i andras svårigheter. Jag tycker om att vakna en lördag och veta att jag har mängder utav timmar på mig att göra ingenting.
Stockholm Pride 2013
Jag är långsam med uppdateringarna, så ännu en pride har passerat. Jag var upptagen med livet och drack bubbel tre gånger på en kväll, blev tillfälligt modig och bjöd ut en bartender som fnittrade ja! Sen träffade jag henne aldrig igen, men det gjorde detsamma för det var det modiga som räknades.
Satt utomhus med bästa vänner till klockan tolv på natten, gick i och längs med paraden, solade så att jag fick pigmentförändringar på näsan igen. Kanske att jag åkte lite känslomässigt ner ibland, men minst dubbelt så ofta var jag glad.
Född i Stockholm, västkusttjej i själen
Tar mig ned till havet i år igen. Saltdoften knockar mig helt. Det är en sådan dag då havet bara är rått läckert och luften saltmättat ren, inte muggig och unken och tångsur. This is the real shit, tänker jag rusigt.
