Hur frustrerande det är med känslor som varken lever eller dör, som befinner sig i ett limbo. Jag kommer aldrig mer att välja något liknande. I vanlig ordning tänker jag att det är dags att bli tillfreds i tillvaron, men känslan är inte där än. Jag sneglar på omvärlden ett tag till innan jag ger mig ut i den.

Att statistiken tickar upp mot 20 besökare om dagen, när jag inte ens skriver, gör mig både smickrad och fåfäng. Jag har sovit mycket de senaste dagarna, om ni undrade alltså. Kroppen behöver visst hinna fatt själen. Jag är även ensam nu, vilket är på gott och ont. Mest på gott antar jag ändå, när mönster måste brytas en gång för alla. Den här satans romantikern är nämligen svår att göra sig av med.

Jag känner mig inte bekväm med att fortsätta skriva längre. Det är någonting som har gått förlorat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, vad jag ska göra av bloggen och mig. Vår relation känns på något vis uttömd. Jag tror det beror på att den har fått ta så mycket plats i mitt liv.

 

Jag vill inte radera den men... det måste hända någonting. Jag vill inte behöva anpassa texten. Mitt engagemang måste vara ärligt. Det är själva grundsubstansen i det här. Att jag är ärlig. 

 

Med det här vill jag också vara ärlig mot er som läser och säga som det är: Vi har en livskris, jag och bloggen.

Mitt ordinarie sällskap har gått och blivit sjuk! Men ikväll är det iallafall jag som tar mig iväg på Gaygala och umgås med ytliga bekanta som känner mig allra minst. Vill bara glida runt och vara salongslullig och känna mig snygg, trots att det sistnämnda känns svårt när månaden januari har åldrat mig flera år. Så, nu ska jag ta en taxi in och dricka förfestchampagne. Puss på er.

Du talade om något slags ansvar, men jag höll inte med om att det handlade om det. Jag försökte kalla det för spår utav en annan tid, men insåg strax att det är en tid som ligger för nära mig för att kunna kallas en annan.

Suddiga, mjuka konturer.

Kontra kantig, hård verklighet.

 

Ibland ser jag tecken om jag kollar noga.

Man kan ju ge upp hoppet om sig själv för mindre!

 

Det är en kall januarinatt och jag vågar inte längre lita på min naiva intuition.

Läste om ett personlighetstest från Enneagraminstitutet. Nyfiken som jag är, så klickade jag mig dit. Så fick jag fram svaret, en fyra. Så himla mycket jag! Roligt att läsa men också jobbigt att se sina mindre fördelaktiga sidor. Här är en del om vad som skrevs om sådana som mig.

Det finns inget brus där vi befinner oss nu.

Jag sparar bilden av henne nära ett hav, inom mig. Tillsammans med hur närheten kändes, innan den drogs i smutsen för många gånger.

Ord skickas fram och tillbaka, där missförstånd, känslor och annat radas upp. Mina revben trycker så hårt mot hjärtat att jag är säker på att allt ska pressas sönder. Hudlösheten gör att allt sugs upp i mina celler och sakta förgiftar mig. Man blir varandras motpoler på mindre än en timme. Nu har jag nått det där stadiet då hela bröstet har låst sig och det är svårt att sova om nätterna. Har gått upp i alla sömmar.

Bild 1. Tonåringen hade egna planer. Men den lille och jag eldade tomtebloss på nyårskvällen och förtjusningen var fullkomlig. 

 

Bild 2. Litet knytt utomhus på nyårsnatt.

 

Näst sista dagen på 2013 sliter i kroppen. Utlovade samtal som inte blir av och jag ger upp efter midnatt. Ett glas vin på det och jag vaknar på årets sista dag med sorgsenhet och ångest.

 

2014 har två möjliga vägar för mig. Jag behöver en brant att kasta mig utför, inte bara gå på samma raksträcka. Har en hinna av försiktighet kring min person men lever som att allting är möjligt, för allting är möjligt.

 

Ja. Det börjar brännas med en hel del alternativ, som jag berättar mera om när famnen inte är full av Isak.

 

Om morgondagen, vet jag inte. Jag kan inte resa mig på beställning. Längre. Tänker på den här årstiden för några år sedan, tiden som tog mig till en säng på eftermiddagen en söndag. Tiden då jag helst av allt ville vara tillsammans med någon annans någon. I början av dagen snöade det och jag låg på en axel som jag egentligen inte ville lämna. Var någonstans hade jag varit idag om utgången blivit den, där omständigheterna vore annorlunda? Jag minns hur tankarna liksom fäktade sig fram och tillbaka mellan mina tinningar och jag ville aldrig gå utanför det där rummet igen.   

 

Nu är vi, minst sagt, utanför det där rummet.   

 

Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter. Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera. Jag skriver istället ord. Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.

 

Känslostorm. Inget annat.