Jag lämnar tryggheten och styr mot havet
Måste ta mig till havet. Titta om det ligger kvar. Klappa på det med ögonen. Kära havet. Bästa vännen. Styggaste fienden. Det öppna, det vilda, det vackra, oändliga.
Överhuvudtaget är jag svag för vidder och himlar. Stort och svindlande och fritt och man ska kunna färdas tills man smälter ihop med allt och inte längre vet var man börjar och slutar. Så jag styr hem till havet med en främmande men ändå hemtam sång i bröstet. En sång om något helt annat.
/ 0 Kommentarer
Ofrånkomligt
Så plötsligt dyker en rad upp, en strimma av någonting som varit så avlägset och jag inser samtidigt att vi inte är så långt ifrån varandra. Det är så mycket skräck i det och så mycket glädje.
Att skapa sig ett nytt system
Okej. Så nerverna skälver och kroppen är sliten när man spenderar 40 timmar i veckan på ett nytt jobb i en ny dygnsrytm och aldrig träffar barnen och saknar energi att träffa andra och tycker att klockan 22 är en skitsen tid att somna på.
Men så blir det fredag och man har blivit surdoktorns favorit och får assistera på operation. Man kommer hem till småbarnshelg och dränker det trötta i ett gemensamt skumbad, hög musik och ett glas rödvin. Så hej på er. Jag är inte död. Men vissa dagar känns det så. Men det är alltså lögn. Jag lever.
Min själ fladdrar runt
36 minuter efter läggdags går det ändå inte att hålla det borta. Jag önskar att allting inte hängde på ord.
Söndagsfluff
Jag ser det här som skrivövningar.
Precis som mina dagar är rutinövningar.
Igår kväll när jag försökte somna var mitt huvud fyllt av tankar och efter åtta timmar med levande drömmar så vaknade jag på jäkligt rätt sida. Körde igång Spotify så att hörlurarna skakade och drog ut i skogen. Run in any weather!
Dagen har liksom flugit fram och på eftermiddagen så landade jag i famnen på en gravid vän som jag den nionde april, har varit nära vän med i exakt 20 år. Vi bestämde att afternoon tea på Häringe Slott får tillhöra vårt årliga firande från och med nu.
Vårparadoxen: man känner sig härlig och liksom vacker, men ser i själva verket ut som en svullen ödla utan pigment. Därför håller jag mig på behörigt avstånd längst ner till höger på bilden.
När orden stockar sig i fingrarna
Senast vi träffades var ett ögonblick i en hall. Om man inte räknar detta korta möte, så var den sista gången på en tillställning dit vi hade kommit var för sig med andra sällskap. Ville komma bort och förbi, men tvingades
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
Hemma
Vi bor i kvarteren där jag drogs i barnvagn, ett stenkast från mitt första hem och ett stenkast från var mina morföräldrar har bott. Litegrann funderar jag över om jag frivilligt kommer att vilja flytta mig någon annanstans. För det räcker med att gå en dag i någon annan del av stan för att jag ska bli mjuk av trygghet när jag sätter fötterna på mina gator igen.
Inget annat Inget annat Inget annat
När kvällen närmar sig så känner jag hur ett tungt täcke läggs över min energi, mina steg och mitt bröst. För en tid sedan hade det varit ett tecken, ett meddelande om att alla planer måste ställas in så att jag kan fokusera på att andas.
Idag lät jag tanken vila vid känslan en kort stund och sedan skakade jag av mig det och fortsatte. Jag är glad att jag hittat kontrollen över känslorna, över att välja hur jag handlar på dem. Det är där jag är nu och det är ordet jag håller mig fast vid: fortsätt.
Jag förflyttar mig
En torsdagskväll i december blundar jag och sänder mitt CV till den plats som står högst upp på min lista, den enda plats som slår högre än det arbete jag har. Säger helt enkelt, hej? Jag har mer än tillräcklig kompetens för att arbeta hos er.
Två dagar senare ett telefonsamtal, sen en intervju där jag känner att jag ändå förmodligen är helt körd i konkurrensen. Men sen. Så skriver jag på ett kontrakt.
Jag har varit på så rätt plats under lång tid, men nu har vi växt från varandra och relationen börjar tära på oss. Jag vet att i slutet av denna arbetsnatt så kommer vi att bryta upp, krama varandra och säga "tack för det här decenniet". Sen dröjer det en vecka innan jag kliver in genom entrén på den undre bilden och blir en människa med normal dygnsrytm.
Andas ut och tänker att det så sällan handlar om tur. Utan så ofta om handling.
Allt är väldigt oklart
De senaste månaderna har jag befunnit mig inuti mig själv och känt mig oförmögen att ta in några nya människor i kaoset. Jag har egentligen varken ork, lust eller plats till att bygga på något annat än mig själv.
Men så dök hon upp i februari och tog i för att knuffa undan molnen en bit, för att blotta något nytt för mig. Men allt jag såg var hopfösta stjärnor som glimmade i skarvarna. Så hon visade ännu mer och blottade en känsla som jag inte trodde var möjlig för mig mitt i all annan misär. Men jag tittar på hennes bruna fräknar lite för länge i solljuset och mitt hjärta pumpar extra hårt i hennes sällskap. Så jag låter känslorna kännas och själen gör sitt bästa för att orka ta in det.
Ingen annan människa kan jämna ut ens bucklor
Jag tror att jag är på väg tillbaka. Till en version av mig själv som innehåller lite mer mod men också egenskaper som jag inte tillåtit tidigare. Det är fortfarande skört och spräckligt med en rädsla för att inte vara tillräcklig. Därför rör jag mig inte i några farliga områden. Men ikväll känner jag mig hudlös. Har nära till mig, nära till känslor och nuet.
Söndagsfint
Dagens tema: regnbågsbarn tittar på diverse djur.
Somnar tätt intill det här i natt
När jag klev ut ur duschen i korridoren på BB, så stannade jag upp och lyssnade. Kunde tveklöst urskilja hans gråt bland alla andras, trots att han bara hade funnits några få timmar. Min kropp reagerade innan jag ens hann tänka. Kära älskade unge, så lite du anar och så mycket underbart du har kvar att upptäcka.
Tillvaron
Sitter ner i båten utan att ro eller hoppa i och simma eller dra igång motorn eller ens paddla lite med händerna. Övar på att låta vågorna styra.
Funderar mycket.
Saknar massor.
Strävar en hel del.
Saknar massor.
Strävar en hel del.
Planerar fladdrigt.
Skrattar mer och mer.
Skrattar mer och mer.
Helgen
Våren, hörrni! Efter en evighet under täcket fick jag lite energi åter och umgicks, umgicks, umgicks hela helgen. Idag är jag mild, inlindad och långsam. Långsam.
Mildare
Så kom den. Dagen då det gick att andas igen. Jag tror att jag är litegrann glad, över ingenting alls. Hade glömt bort hur det känns.
Ljusterapi
Det är ett år sedan snön kom
Det gör ingenting att det inte kommer någon snö, jag tar gärna en mild vinter i år. Jag börjar äntligen känna igen. Det gör mig ledsen, jag är gråtig. Vardagen kostar för mycket, kroppen är fortfarande inte på min sida.
Jag tar hand om barnen, sorterar foton, ligger i soffan och kollar på film. Tvingar mig själv ut ur bekvämlighetszonen, för att träffa okända och kända ansikten eftersom psykologen menar att det gör gott. Av samma anledning tränar jag med allt jag har och är, vilket just nu inte är mycket mer än en urlakad längtan och en protesterande hälsporre.
Jag har fått ett nytt hallgolv, är nervös inför byte av jobb och har börjat skriva lite mer. Om det är någonting jag kan lyckas med så måste det vara att skriva några ord ibland. Börjar väl såhär.
Dagens insats för mig själv
Jag bestämde mig för att halvt ruinera mig på privat terapi och första mötet med psykologen var trevligt. Möte nummer två gjorde mig pressad och var vansinnigt obekvämt. Skruvade på mig i fåtöljen men kom inte undan mig själv. Jag som trodde att jag max bar runt på en handväska, fann en ryggsäck med händelser som inte ägnats en tanke sedan de skedde. Men när de väl lirkades fram under samtalets gång, tydliggjordes mönster i nuet. Säkert jättenyttigt eftersom jag inte kan sluta tänka nu.
Hej måndag, snart är det helg
Tyckte att jag såg ett ljus i tunneln, men det var bara ännu ett tåg. Hur kommer det sig att människor som förespråkar lugn och stabilitet, från en timme till en annan beter sig fullkomligt vettlöst irrationellt? Allt är så jävla dumt och jag vet inte vilken dumhet jag ska vara argast på. Jag som person reagerar, så kanske behöver jag ytterligare avstånd från det som påverkar mig negativt. Avstånd från konstiga förklaringar som ändå inte ger någon trovärdighet till handlingarna.
