Har man undersökt hur många flickvänner som har dödat sina partners medan de genomgår en hormonbehandling? Finns det någon statistik på det?  😬

Nu säger jag att det är sista jävla gången i mitt jävla liv som jag köper nåt jävla skit på jävla IKEA där allt kommer i miljarder jävla delar som inte behagar passa i nya lägenheten. Jag förbehåller mig även rätten att ändra mig framöver. 

Jag oroar mig och kan inte andas och jag hatar det eftersom jag är en person som alltid kan andas. Men det kommer gå bra. De träffas, de håller handen, pussas, talar om livet. De vandrar framåt. Åt rätt håll. Jag ägnar kvällarna åt skrivande som betyder något. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt. Lite hamnar här och lite hamnar annanstans. Löftena om att vara sann i text, alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar.

Jag vill andas höstluft och lust, jag vill att min hud ska lukta av hennes hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Klart dåraktigare. Vingligare. Men helt tvärsäker.

Livet är fint skrev jag på Instagram ikväll men nu sover jag iallafall inte. Jag är väl sur eller nåt på förekommen anledning. Inte fan vet jag. Det kanske hon också har anledning att vara och har hon inte det,  så kan hon säkert snart hitta femtio anledningar att vara det. Jag är en människa med många fel och brister, ta en och du har anledning att vara grinig på mig. Ta fram alla mina fel och brister och du har anledning att backa över mig med bilen.

När jag och M träffades var jag helt tillfreds med att leva själv och hon hade precis köpt en ny lägenhet. Det tog några veckor innan hon insåg att det var vi som skulle bli. Hon försökte påtala det med ord men hennes handlingar visade något annat, att det fanns en osynlig plan för oss. För mig gick det fortare. Jag förstod det när hon pussade mig i all hast på en tunnelbana och resten av världen bara försvann. 

Vi var vakna hela nätterna och gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp på morgonen trots noll timmars sömn. Ändå trodde hon att hon skulle vara singel länge och jag skulle då verkligen aldrig flytta ihop med någon. Vi hade bestämt att vi skulle ha det så. Men det blev inte så. Så brukar jag ju heller inte rätta in mig i leden och har verkligen ingen lust att börja med det nu. För den sortens kärlek är ju sällsynt för mig och är det något jag lärt mig så är det att den är värd att hålla fast vid, under all tid som ges. Så om man skulle ta och åka hem till sin sambo kanske.

Sambo. 

Hem.

Herregud. Det har gått 8 månader nu sedan jag fann henne. Jag kan inte fatta det. Imorgon finner vi förhoppningsvis varandra igen, efter att ha levt på skilda planeter ett par veckor. Men snart under samma tak.

DUNK, DUNK, DUNK, säger hjärtat. Herregud, jag kreverar snart av att ha alldeles för mycket tid till att analysera. Men det är inte olidligt, inte så pass att jag vill jobba istället för att ha semester. Jag jagar upp mig för ingenting. Jag gör lätt det. Så mycket fula tankar som flyger genom skallen på mig ibland. Ja, hoppsan hejsan. Men klippte och krattade en hel gräsmatta idag utan att tänka särskilt mycket under tiden. En hel stor gräsmatta. Inte illa faktiskt. Inte illa alls.

Vi pratar om att det är nya tider, där vi ska släppa våra respektive invanda tryggheter och börja bygga vårt gemensamma hem. Jag är jättepraktisk kring inredning och gillar starka färger och barntåliga ytor. Hon är minimalist och vill att möblerna ska komma med en själ eller historia. 

Herregud, det kommer inte att bli enkelt med två bestämda viljor som vill ha det på sitt sätt och är vana vid att få bestämma själva. Hittills är nog det enda vi har kunnat enas om i inredningsväg, den här pallen som vi har spontanköpt. Men å andra sidan är pallen en sak vi båda helhjärtat älskar. Så det blir bra, det här. Vi planerar framtiden i en hundrafyrtiosäng utan att det känns trångt. Jag ser på henne. Ser henne.

Det var ett par år sedan man skrev på bloggen eller överhuvudtaget där någon annan kan läsa. Men skit i det nu tänker jag och så får fingrarna gå bäst de vill över tangentbordet eftersom det är hennes födelsedag idag!

Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft och yttrat själv genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga. Att nu släppa taget och lita på och våga vara rädd istället, det kräver så mycket mer mod, men hon är så varm om händerna. De där händerna som håller om mig utan att vackla, när jag vacklar och sen jag som fångar upp henne när katastroftankarna tar över. Det kommer att komma en dag när vi säger "du, minns du när allt var så nytt och man kände sig osäker" och det som är nu kommer vara för länge sedan.

Vi slappar i soffan eller sängen och ser på tv och vi håller den andre tätt intill. När vi ligger bredvid varandra är det alltid någon kroppsdel som ska nudda. Mina ben över hennes, fötterna kring varandras, huvud mot halsgrop, hennes hand om min rygg, eller bara  åh vad jag är varm, jag kan inte ligga så nära. Det är klyschigt men sant att det inte spelar inte så stor roll var vi är. Hon känns som hemma nu.

Ända sedan vi bokade äventyret har jag noggrant funderat om vi håller för detta. Är vi redo, verkligen redo?

Sen kämpar vi en hel helg vid havet och mera redo än så blir vi inte.

Att börja plugga till barnmorska kommer att ta mycket tid framöver. Det känns pirrigt och spännande. Jag hoppas jag inte tagit mig vatten över huvudet. Det blir svårt, men det ska gå. Det ger jag mig fan på! Det känns som om jag värmt upp för detta i flera år.

Har lätt panik men är även lite rädd att du ska sluta tycka om, för att du egentligen önskar att jag vore någon annan, någon lite roligare, lite snyggare, lite ballare, lite smalare, lite mer rätt. 

1 år har gått långsamt och fort om vartannat. Tänk att man kan vara så stor i en sån liten kropp.