Evigheten
Vi får tre ägg som är så pass bra att vetenskapens riddare vill placera dem i hennes livmoder inom en obestämd framtid. Så börjar en evighets väntan och pengar som rullar innan man vet. Satans jävla äggjävlar, ni stressar livet ur era stackars mammor INNAN ni ens har blivit en början till snorungar.
Mrs Blobby
Jag har blivit fet och jag hatar det eftersom jag är lat. Hade jag inte varit det så hade jag ju kunnat göra något åt saken. Men nu är jag lat så alltså har jag blivit fetare än jag var när jag var höggravid. Sån är jag. Jag beklagar mig gärna över alla valkar som är i vägen när man ska knäppa byxorna, men vill samtidigt grina ihjäl mig varje gång jag blir hungrig. Har påbörjat kampen mot kilona denna vecka och står tydligen inte emot naturens lagar, mer kalorier ut än in funkar. Enkel matte men så fruktansvärt svårt.
Den 17 maj är en födelsedag
När jag var 20-ish så trodde jag alltid att jag skulle ha villa och volvo-liv med en man. När jag var 30 hade jag gett upp det mesta om kärlek förutom tilltron till att den skulle kunna infinna sig i en lycklig variant. När jag var 40 hade
jag fullständigt gett upp om att någonsin leva ihop med någon, men var ändå fasligt nöjd med livet som blev. Men där. När jag var nöjd. Så dök hon upp. Idag fyller jag 45 och är precis där jag vill vara, ser inte någon ände.
Efter vår andra dejt i Gamla stan på en av kullerstensgatorna till citykvarteren, nynnade jag på "Jag har gått inunder stjärnor" i mitt huvud och vi var leende men vågade inte lägga armarna om varandra i den där gränden. Ändå så dansade vi framåt, i mjuka lätta höstjackor, och pussades på en tunnelbana utan att bry oss om folk tittade eller inte.
Hela vägen dansade vi på kullersten i gamla stan, när kvällen var slut log vi fortfarande. Tog varandras händer, gick lugnt vidare och jag tänkte att det var ett av de där ögonblicken i livet, ni vet. Ett av dem jag minns. Ett av dem som fått ett soundtrack.
Det är vinternatt
Skuggorna hopar sig alltid kring midnatt. Hösten har sedan länge begett sig med en halvdan vinkning, jag hann knappt ställa om mig till vinterkylan. Känns som jag har ett sänke kring fötterna, kände hur järnen slog ihop om mig för ett par dygn sedan. Det inträffade samtidigt som jag fick covid för andra gången i år och fastän jag vet att det inte hänger ihop så är det enklare att säga att det hänger ihop. Jag vill vara ifred från människor men jag saknar ju samtidigt sällskap så det värker. Det går inte ihop. Kliver ur tofflorna och kryper ner under duntäcket. Jag samlar ihop mig, biter samman och allt är väl säkert som det ska om man bara låter bli att vara hudlös och känna efter mer än man tål.
Äh
I den korta pausen som uppstår mellan sångerna i den där jäkla spellistan hinner katastroftankarna ta över. Texterna radas upp, tränger in och faller på plats. JAHA, jag kanske blev ynklig och jävlig när jag vandrade runt ensam här hemma ikväll då. JAHA, så kanske det är. Men är det möjligtvis kanske en aning okej om man är ynklig och jävlig en dag mitt i bajset? Jag är min egen värsta fiende.
Nära
Ett år idag sen första dejten.
Hon bländar mig fortfarande.
Glöder igenom allt.
På förekommen anledning
Har man undersökt hur många flickvänner som har dödat sina partners medan de genomgår en hormonbehandling? Finns det någon statistik på det? 😬
Spela Shoreline
Nu säger jag att det är sista jävla gången i mitt jävla liv som jag köper nåt jävla skit på jävla IKEA där allt kommer i miljarder jävla delar som inte behagar passa i nya lägenheten. Jag förbehåller mig även rätten att ändra mig framöver.
Jag oroar mig och kan inte andas och jag hatar det eftersom jag är en person som alltid kan andas. Men det kommer gå bra. De träffas, de håller handen, pussas, talar om livet. De vandrar framåt. Åt rätt håll. Jag ägnar kvällarna åt
skrivande som betyder något. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt. Lite hamnar här och lite hamnar annanstans. Löftena om att vara sann i text, alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar.
Snart där
Jag vill andas höstluft och lust, jag vill att min hud ska lukta av hennes hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Klart dåraktigare. Vingligare. Men helt tvärsäker.
Level up
Så vi överlevde vår första minikris, det är vi båda överens om. Tur det för jag är mest van vid att folk jag varit kär i säger tack och adjö när något blir besvärligt. Eller påtalar hur fel jag är och har, så
fort en yttrar minsta betänklighet. Då vill man ju helst inte yttra något alls. Så jag min vana trogen tänker länge och sparar på småsaker tills de briserar till något som blir så orimligt stort att det inte går
att hålla tillbaka. Det är ju inte så sunt inte. Så jag tränar vidare på tvåsamhet och kommunikation.
"And the day came when the risk to remain tight in a bud, was more painful than the risk it took to blossom".’
Hur vackert är inte det?
Sen det här med att jag tydligen skriver igen och att det känns helt kul och helt nödvändigt. Det var ju ändå oväntat och det varar väl så länge lusten finns kvar.
Jag har alltid varit bättre i skrift än verbalt, så det är ändå inget jag talar högt om.
Lättkränkt
Livet är fint skrev jag på Instagram ikväll men nu sover jag iallafall inte. Jag är väl sur eller nåt på förekommen anledning. Inte fan vet jag. Det kanske hon också har anledning att vara och har hon inte det,
så kan hon säkert snart hitta femtio anledningar att vara det. Jag är en människa med många fel och brister, ta en och du har anledning att vara grinig på mig. Ta fram alla mina fel och brister och du har anledning att backa över mig med bilen.
Så här gick egentligen hela min tankegång
När jag och M träffades var jag helt tillfreds med att leva själv och hon hade precis köpt en ny lägenhet. Det tog några veckor innan hon insåg att det var vi som skulle bli. Hon försökte påtala det med ord men hennes handlingar visade något annat, att det fanns en osynlig plan för oss. För mig gick det fortare. Jag förstod det när hon pussade mig i all hast på en tunnelbana och resten av världen bara försvann.
Vi var vakna hela nätterna och gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp på morgonen trots noll timmars sömn. Ändå trodde hon att hon skulle vara singel länge och jag skulle då verkligen aldrig flytta ihop med någon. Vi hade bestämt att vi skulle ha det så. Men det blev inte så. Så brukar jag ju heller inte rätta in mig i leden och har verkligen ingen lust att börja med det nu. För den sortens kärlek är ju sällsynt för mig och är det något jag lärt mig så är det att den är värd att hålla fast vid, under all tid som ges. Så om man skulle ta och åka hem till sin sambo kanske.
Sambo.
Hem.
På en av broarna
Herregud. Det har gått 8 månader nu sedan jag fann henne. Jag kan inte fatta det. Imorgon finner vi förhoppningsvis varandra igen, efter att ha levt på skilda planeter ett par veckor. Men snart under samma tak.
Städdag
DUNK, DUNK, DUNK, säger hjärtat. Herregud, jag kreverar snart av att ha alldeles för mycket tid till att analysera. Men det är inte olidligt, inte så pass att jag vill jobba istället för att ha semester. Jag jagar upp mig för ingenting. Jag gör lätt det. Så mycket fula tankar som flyger genom skallen på mig ibland. Ja, hoppsan hejsan. Men klippte och krattade en hel gräsmatta idag utan att tänka särskilt mycket under tiden. En hel stor gräsmatta. Inte illa faktiskt. Inte illa alls.
Hem.
Vi pratar om att det är nya tider, där vi ska släppa våra respektive invanda tryggheter och börja bygga vårt gemensamma hem. Jag är jättepraktisk kring inredning och gillar starka färger och barntåliga ytor. Hon är minimalist och vill att möblerna ska komma med en själ eller historia.
Herregud, det kommer inte att bli enkelt med två bestämda viljor som vill ha det på sitt sätt och är vana vid att få bestämma själva. Hittills är nog det enda vi har kunnat enas om i inredningsväg, den här pallen som vi har spontanköpt. Men å andra sidan är pallen en sak vi båda helhjärtat älskar. Så det blir bra, det här.
Vi planerar framtiden i en hundrafyrtiosäng utan att det känns trångt. Jag ser på henne. Ser henne.
På väg mot det inre
Söndagskväll, lång bilresa och
känns som att någon har kört mitt huvud i en torktumlare. Tunn hud. Jag låter henne vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.
Jag sover lite oroligt, tankarna har inte lugnat sig helt. Jag tänker att det är det här jag har väntat på alltid, jag visste bara inte om det förrän jag såg henne första gången. Tar emot alla kramar som bjuds och kryper in mot hennes hals, lägger huvudet mot axeln och blundar. Allt som jag skräms av minskar i storlek och upphör helt, bara jag kommer tillräckligt nära. Det är således det fysiska avståndet som är problemet, men det är inte länge till.
Snart närmar sig semestern och jag har packat varma kläder, så jag är redo. Nästa vecka åker vi tillbaka till Norrland. Känner hennes hand mot ryggen. Andas.
Hejhej
Sambo minsann. Det trodde man ju aldrig att man skulle ge sig in på, har hånflinat åt andra som vågat och tänkt håhåjaja, hur ska du lösa det där när det tar slut. Men sen den
där första tiden, när jag följde med henne hem och fastnade någonstans i en kyss. Sedan dess åkte jag liksom aldrig hem igen utan att ta med mig henne, fysiskt eller inombords, Rättare sagt, det kändes som att jag var hemma var vi än var, så länge det var tillsammans. Klyschigt, jag vet. Men klyschor är ju just klyschor för att de även är sanningar. Det sker mycket parallellt som jag sa att jag aldrig skulle göra igen, men som jag har omvärderat. Om det talar jag tyst tills vidare. Vill inte jinxa något.
Jag tänker att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss. Så fullständigt givet, det var bara att säga ja och hoppa på tåget. Det känns mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare,
folk jag har försökt vrida och snida till för att fungera ihop med. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av henne i huden och inuti. Vi ska bo ihop nu. Synka liv. Jag
är lycklig.
Grattis på födelsedagen tjuso
Det var ett par år sedan man skrev på bloggen eller överhuvudtaget där någon annan kan läsa. Men skit i det nu tänker jag och så får fingrarna gå bäst de vill över tangentbordet eftersom det är hennes födelsedag idag!
Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft och yttrat själv genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga. Att nu släppa taget och lita på och våga vara rädd istället, det kräver så mycket mer mod, men hon är så varm om händerna. De där händerna som håller om mig utan att vackla, när jag vacklar och sen jag som fångar upp henne när katastroftankarna tar över. Det kommer att komma en dag när vi säger "du, minns du när allt var så nytt och man kände sig osäker" och det som är nu kommer vara för länge sedan.
Vi slappar i soffan eller sängen och ser på tv och vi håller den andre tätt intill. När vi ligger bredvid varandra är det alltid någon kroppsdel som ska nudda. Mina ben över hennes, fötterna kring varandras, huvud mot halsgrop, hennes hand om min rygg, eller bara
åh vad jag är varm, jag kan inte ligga så nära. Det är klyschigt men sant att det inte spelar inte så stor roll var vi är. Hon känns som hemma nu.
Det här är jag
"Hörrudu barnmorskan, kan jag fråga något?" Ropade någon till mig i förrgår när jag jobbade mitt första arbetspass. Tog en stund innan jag reagerade. Barnmorska liksom. Skräckblandad förtjusning i det. Jättemycket förtjusning.
Att bli något mer
Det är all den här tiden som går åt till att fördärva, men också all den här tiden som har ägnats åt att förvärva. Pulsen rusar och tankarna springer maraton. Jag vaknar av mardrömmar nästan varje natt. På dagarna rör jag mig med dubbel hastighet genom allt.
Har inte kunnat ge mig själv paus under hösten och hälsan har tagit stryk flera gånger om. Men tentorna har blivit godkända, alla praktiska prov är
utförda, 52 bebisar är välkomnade till livet med hjälp av mina händer. I januari kliver jag in i Stadshuset, tar emot min brosch och påbörjar resten av mitt yrkesliv som barnmorska. Så rätt.
Det bor en yrkesrelaterad glädje i mig som jag inte kan minnas att jag har känt på många år. Jag längtar efter att få gå till jobbet varje gång. Det är så lite, men det gör så mycket.
Min tid
I veckan fyllde jag 40 år. Jag gjorde vad jag kunde för att vara i ögonblicket. Minnas ljuden, igenkänningen och tryggheten.
Det fanns en enkelhet som genomsyrade och för mig betydde den något. Jag går längs en känslomässig tidslinje med lätta steg. Det är
nu det är perfekt.
På väg?
På måndag har jag ett viktigt möte. Om någon under en arbetsintervju skulle fråga mig vilken min bästa egenskap är, skulle jag vilja svara någonting om allt det där som hela tiden omger oss. Någonting om att jag tror att jag är bra på att genomskåda människors minsta skiftning och har upplevt hur luften smakar en natt i februari. Förmodligen skulle det inte ge mig jobbet, men jag är övertygad om att det är en del av erfarenheterna som tar mig framåt.
På väg
Ända sedan vi bokade äventyret har jag noggrant funderat om vi håller för detta. Är vi redo, verkligen redo?
Sen kämpar vi en hel helg vid havet och mera redo än så blir vi inte.
Det var dags
Att börja plugga till barnmorska kommer att ta mycket tid framöver. Det känns pirrigt och spännande. Jag hoppas jag inte tagit mig vatten över huvudet. Det blir svårt, men det ska gå. Det ger jag mig fan på! Det känns som om jag värmt upp för detta i flera år.
På väg igen
Här sitter visst jag med någon slags paralyserande 39-årskris och inte är jag särskilt snygg heller. De grå hårstråna är det enda som glittrar på mig och jag har lagt på mig några kilon för mycket. Jag utreds för domningar i händerna och har en höftinflammation vars botande medicin orsakar kroppssvullnad. Tänk att det går att känna sig så liten och sliten i sin stora kropp. Ändå verkar det som att hon vill ha mig, hon den nya, jag försöker jobba med mina rädslor där och det är helt rätt att göra men fan så läskigt samtidigt.
Livet, för fan, livet. Ibland känns du så kort när jag tänker på dig och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig och det är tanken på att förlora alla jag älskar. Jag vill vara den som dör först. Men jag vill aldrig dö.
Undantagstillstånd
Har lätt panik men är även lite rädd att du ska sluta tycka om, för att du egentligen önskar att jag vore någon annan, någon lite roligare, lite snyggare, lite ballare, lite smalare, lite mer rätt.
Lite rädd att råka hamna så långt in i det här att jag glömmer bort allt annat som också är viktigt, för att det här ska gå käpprätt åt helvete, för att det inte ska göra det. På fullaste allvar är jag livrädd för att det här inte ska gå åt helvete. Mina kunskaper är begränsade, sträcker sig knappt bortom att förhålla sig till kärlek på avstånd, förälska sig i fel personer, gå sönder.
Jag är van vid att vilja ha men inte få fullt ut, längta och sakna, bryta ihop, sörja och gå vidare. Jag kan inget om regniga vardagar och varför bråkar vi om det här för jag är väl inte en person som bryr sig om sådana här småsaker och du fattar väl att du inte kan strunta i att vrida ur disktrasan när du vet att det irriterar mig så jävla mycket.
Allt det där vet jag ingenting om. Men alltså, för mig skulle du kunna vara kattungar och cava och då gör det ingenting om kaos kanske kommer att följa. I'm all in på att pröva vingarna.
Långa nätter
Jag behöver påminnas om att jag tycker bäst om att skriva, läsa och skapa saker för mig själv. Att min lycka egentligen är ganska enkel. Den finns i de djupa samtalen och i den totala tystnaden.
Utan att veta om någon finns kvar här har jag tydligen fått lust att skriva lite igen.
Han är född 8 augusti
1 år har gått långsamt och fort om vartannat. Tänk att man kan vara så stor i en sån liten kropp.
Födda 1998, 2011 och 2015.
Jag har burit tre barn, jag har fött tre barn och jag har närt dem vid min kropp.
Lätt less
Har börjat på mammaträning, idag var det mitt och bebisens första träningspass. Alltså detta förbannade eviga tjat om KNIPET som det allena saliggörande, oavsett hur många ungar en klämt ut. Kirurgi? Inte taaal om, såklart du kan KNIPA din söndertrasade bindväv hel igen.