Tydligen har jag bokat in mig på en fikadejt på söndag med en ny bekantskap.

Ibland känns det som att ingen vill ha mig. Ofta känns det som att jag inte vill ha någon. Jag vet inte vilket som är närmast sanningen. Jag skulle aldrig stå ut att leva med någon som man bara har det okej tillsammans med. För mig har det aldrig räckt att ha en hand att hålla i när det är mörkt ute. För mig är det viktigt att det är handen på någon som får mig att tappa andan varje gång den rör vid mig.

Hjärnan säger att det måste finnas fler som hon.
Hjärtat är skräckslaget för att möta nya blå dunster.

Jag heter Annelie, Annelie Sofi om man så vill. Fast mellannamnet använder ingen. Det är jag som skriver den här bloggen. Jag är kär i kärleken och chokladpraliner. Den bästa tiden på dygnet enligt mig är kvällen. När det är tyst, kanske mörkt och man får dricka en kopp te. Ibland när det är morgon kan jag längta efter kvällen.

Jag är ständigt frusen, det är jag nästan världsbäst på att vara. Så ofta jag har tid så tittar jag på Biggest Loser och sjukhusserier, då drömmer jag om en annan stad, andra kläder och ett annat jag. Men jag kommer alltid tillbaka till verkligheten och tänker att min verklighet är rätt fin. Jag har ett barn som jag födde kort efter att jag tog studenten för snart 12 år sen, hon är det vackraste och viktigaste som finns i mitt liv.

Stjärnor som flyger högt, högt på en natthimmel tycker jag är vackert. Jag tycker om ord, även om mina aldrig verkar falla sig riktigt rätt. När jag är lagom trött så tycker jag om att läsa romaner. Jag tycker alltid om att läsa romaner, men om jag är för trött så somnar jag och om jag är för pigg har jag inte ro att läsa. Jag brukar vika hundöron på boksidor som innehåller vackra ord.

Te dricker jag flera koppar av varje dag, det spelar inte så mycket roll vilken smak. Bara teét är varmt med en skvätt mjölk i, så dricker jag det. Jag har ingen tidsuppfattning men är ändå besatt av tiden. Jag skrattar åt ironi och gråter när jag är trött, stressad eller hormonell. Det bästa jag vet är människor och känslor. När jag blir pensionär ska jag kalla mig för pensionist och ha tavlor på barnbarn och gamla kärlekar på väggarna.

Ja, det här är jag och nu vill jag veta vilka ni är! Vem vill ni helst hålla i handen en regnig måndag? Dricker ni helst kaffe, te, sockerdricka eller mjölk? Vad drömmer ni om?

Jag tycker om när ni berättar saker för mig.

Min kropp är hormonell på övertid och den är inte något jag gillar just nu. Kanske gillar jag den imorgon. Men det är svårt att vara tapper när det är så mycket som känns som våt asfalt och jag lider av allt som kan kallas i-landsproblem. Kanske är det jag som skapar alla brister, men jag önskar att jag kunde skylla det på regnet från aprilhimlen och gestagenpåslag. Låt mig istället få snubbla fram till den femte maj. Och så vidare.

Efter att ha sett en väninna rasa i vikt med LCHF-metoden ("fettdieten"), så har jag bestämt mig för att prova. Sedan tre dagar innehåller mitt dygnsintag av mat minst 70% fett och mindre än 10% kolhydrater. För att hålla koll på procentfördelningen skriver jag in allt i Aftonbladets Viktklubb, och försöker att inte svimma över kaloriantalet jag stoppar i mig. Jag tror inte på den här snedfördelningen av mat i längden, men om det funkar för att gå ner de 8 kg övervikt jag dras med, så är det värt att pröva. Sötsuget och småätandet har iallafall upphört eftersom fett mättar rejält och länge!

Vill ni läsa mer om dieten så kan ni göra det här och recept hittar ni här.

Nu ska jag gå och laga bacon-inlindad halloumiost till lunch :-)

Lite mittemellan idag, ljusare än igår och blå himmel i förorten. Skapar en kil mellan kroppen och sinnet och låter tankarna vara stilla. Har inrett och städat dotterns rum, snart det första rummet i nya hemmet som blivit komplett. Före/efterbilder på lägenheten utlovas längre fram.

Inget särskilt idag, bara hormoner som väger mer än min kropp kan bära. Sån är den här bloggen... det går upp och det går ner. Om jag tittar noga följer mina blogginlägg någon sorts kurva. Toppar följs av dalar och djupt ner i dalarna hittar jag vägen upp igen. Yta och djup i skön förening. Orden hjälper mig att behålla perspektivet, hjälper mig att sortera.

Jag kanske skulle citera en låt för jag har inget språk ikväll.

Jag. borde. sluta. be. om. saker. som. känns.

Längtan efter orden och det lilla barnet.

En mamma och pappa, alla härstammar vi från en. Jag brukar tänka på barn som växer upp i trasiga hem. Själv växte jag upp i ett hem fyllt av kärlek, i ett villakvarter där gräsmattorna alltid var gröna och nyklippta. På alla sätt och vis försöker jag vara tacksam över det. Idag tog jag och dottern cykeln hem till mina föräldrar för att fira min pappas födelsedag. Om jag har lite, om än väldigt lite, av honom i mig så är jag tacksam.

För lilla pappa som fyller 59 år idag!

Och har varit frisk från cancer i snart två år.

Jag saknar beröring och värme. Händer flätade och ögon näranäranära, tills det är för nära för att se mer och man bara kan känna. Den tysta sömnen och den självklara närheten från första stund. Ett sovrum där hjärtan alltid sjunger, ett intimt hus som rymmer all längtan.

 

Ikväll var en av mina närmsta vänner här på middag. Sen vi var 16 år så har det alltid varit vi. Ibland vet man bara och jag vet att vi kommer vara nära vänner tills vi dör. Lena är 3 månader äldre än mig, vi skrattar åt samma saker och hon är full av husmoderskunskaper som jag aldrig kommer lära mig. Utan Lena skulle jag inte vara den jag är idag. Hon är den som aldrig skulle hånskratta åt mina drömmar. Hon tror på mig när ingen annan gör det.

Jag tror inte riktigt att hon förstår hur mycket hon betyder för mig. När jag inte visste hur, så tvingade hon mig att se framåt och när jag hade glömt bort hur man skrattar så visade hon mig.

Jag tror att alla behöver någon som Lena.

Vem är hon, tjejen som finns i mitt hus? Hon ser ut som min dotter, men beter sig som någon helt annan. Tjejen som är sur som en citron, speciellt när det är motgångar och hon inte får som hon vill. Som regredierar till tvåårstrots när man påpekar att det är klädval efter årstid som gäller. Som vägrar kliva upp i tid på morgonen och sen ger mig en utskällning för att det blir bråttom. Som har svar på tal och alltid ska ha sista ordet, helst när jag har gäster, för då är visst ingenting pinsamt. Men nåde mig om jag ens skulle få för mig att dra ett skämt inför hennes vänner.

Sen så vips är hon borta och tillbaka är min alldeles underbara dotter som är förståndig och klok, mysig och fantastisk. Som gör överraskningsmiddagar och städar kaninburen självmant. Men vem är då hon den andra? Kan det vara hon den där tonåringen? Men hon ska väl komma om något år... inte redan nu?!

Ja! Riktiga brev, pappersbrev, det är grejer det! Man skrattar åt det roliga motivet som medföljer och tänker att här har hon skrivit med sin handstil, vad fint. Sen kommer man kanske på att här har hennes tunga slickat igen kuvertet... och då är det kört.

Jag sitter i soffan och lyssnar på Hellsongs på Spotify. Trots namnet så sjunger de mjuka toner. Är inne på min andra kopp te fastän klockan bara är nio. Jag tar en lugn dag, med lite ommålning av garderober och pysslande. Allt till ljudet av snöflingor som faller.

Men vänta, vad är det för dag? Är inte den 21 april en dag med namnsdag? Inte direkt det snyggaste namnet, men är det Annelie så är det.

Man möts upp. Man dricker vatten. Man dricker te. Man shoppar loss i ett centrum. Man äter lunch. Man äter citronmarängpaj. Man tar en skön promenad i vårsol. Man får ur sig några av alla tankar som har trängts i ens huvud den senaste tiden och som man överhuvudtaget inte alls vågar publicera på den här bloggen ännu. Man skrattar. Man kan säga precis vad som helst. Man inser hur mycket man har saknat.

Man ler mycket, för trots att jag både har varit och fortfarande är glad, så är jag inte riktigt hel när någon av mina vänner saknas. Liksom lite trasig när jag inte får träffa dem. Mina vänner är likt den klyschigaste av klyschor, mitt syre. Men det är härligt att ha någon som kan få allt det klyschiga att kännas fint. Det är fint att ha någon som känner en utan och innan.

Det är värme och förhoppningar om att man kan bygga sig en hemkänsla. Det är inte enkelt, men det går. Försöka är nog det enda man kan i slutändan. Men just den änden gillar jag skarpt.

Med ensamheten och de tysta rummen kommer jag lite närmare. För jag är alltid här. I mig. Så du vet var jag finns när du behöver mig. Med musik som sjunger min känsla.

Jag gick förbi ett hotell på söder idag. Nu var luften ljummen, träden knoppande och gatan utanför inte alls lika folktom som den där kvällen.

Minns du när vi trodde att vi var odödliga? Universum känns så litet i komparation med det vi var. Nätterna som vi skulle uppleva, då vi äntligen skulle andas. Nätterna som vi skulle förlora oss i. Ordet lagom fanns inte i vår vokabulär och i våra mail klottrade vi ned vilka ord som helst, bara de var tillräckligt poetiska och revolutionerande. Gärna lite svårtydda, svårförstådda. Vi sa att inga andra förstod sig på oss, för vi var alltid så mycket bättre. Vi, visste hur allt stod till. Egentligen.

Jag har en önskan och det är att du och jag aldrig blir formella inför varandra. För trots att vår relation förändrats med åren, så verkar alltid närheten kvarstå i någon form.

De senaste dagarna har det ramlat in en massa bloggbesökare från Kina. De verkar ha hänvisats från en sida som enligt google translate tipsar om olika bloggar. Jag blir lite nyfiken på vad jag kan ha skrivit, som antingen lockar eller upprör i landet långt borta. Man vill ju helst inte göra sig osams med en hel diktatur.

Jag har bjudit över en kompis på middag ikväll innan helgarbetet tar vid. Nu är det så att ingen enda människa kräver något av mig, alla vet min limit när det kommer till matlagning. Men jag håller visst på att lägga ett tungt ok på axlarna helt själv. Söndagsbilagor fulla med recept, med tips på hur du gör de snyggaste uppläggningarna och de mest raffinerade smakerna. Jag ser till att städa kaninburen med tidningarna. Snabbt.

Jag började visst dagen med att gå och träna.

Tänk vad mycket konstigt min kropp kan göra ändå.

”Du ser strålande ut”, sa snyggpolisen. När jag kände mig som ett kadaver. Det var roligt! Själv tyckte jag att han var så galet läcker att det skakade liv i de slumrande heterosexuella procenten av mig. Idag kan jag inte bestämma mig för om jag är bakis eller lyrisk, för attans vad skoj kryssningen var!

Jag vill skriva om känslor och händelser, inte göra detta till ett vardagligt ställe där jag skriver om nonsens. Jag vill ju dela med mig av mig själv. Jag vill berätta så väldigt mycket för er, men tänker att ni är så väldigt många personer som aldrig kommenterar. Ett sådant stort antal okända människor får mig att känna mig så himla liten och ynklig och blottad. Så berätta gärna, vem är du som läser?

Jag och några arbetskamrater ska åka på 112-kryssning ikväll. Det innebär att personal som arbetar inom räddningstjänsten står för festandet på Silja Galaxy i ett dygn! Jag tänker dricka champagne hela kvällen. Jag har faktiskt råd.

Här kommer en efterlysning. Jag saknar Mymlan, hon som brukar leva i en verklighet nära min. Det var länge sen vi hördes, med våra mått mätt. Flera dygn.

Ord, meddelanden, meningar från en ny kvinnlig bekantskap.
De får mig att börja lysa igen. Så svagt, så svagt, så svagt.
Det är inte ute med mig. Inte än.

När som helst ramlar det in en kille som ska avgöra huruvida jag får några gratis nya dörrar i lägenheten. Jag undrar vad min pyjamasklädda kropp, fettdrypande hår och morgonandedräkt har för effekt i frågan. Antingen godkänner han utbytet för att komma härifrån snarast möjligt, eller så tycker han att mitt utseende matchar dörrarna och att vi kan slita varandra med hälsan. Cliffhanger...

Ibland är det så svårt att stå bredvid. Man vill ha möjligheten att ställa till rätta. Hitta lindringen. Du återger deras ord och de skriver till mig som om de känner mig. Men känner de dig? Jag tänker att det är frågan. Ser de alla dina färgspektra?

Vi håller varandra uppe och de som förstör, tillåts aldrig bli mer än en bakgrund för oss som lever.

Jag har kallat till projektmöte i eftermiddag. En god vän har erbjudit sig att bygga en bokhylla åt mig i en dörröppning som jag vill dölja. Inget jäkla kaffe kommer serveras! Jag har meddelat att byggarbete bäst utföres med ett glas bubbel i handen och så får det alltså bli.

Nyss pratade jag i telefon med en bekant som jag inte haft kontakt med på två år. I en timmes tid pratade hon bara om sig själv, inte en enda gång frågade hon hur det var med mig. Mycket märkligt, men så mindes jag att precis så här var det sist vi hördes. Jag förstod att det kanske kommer att dröja två år till, innan vi pratar igen.

Nu när jag har flyttat in i ett trevåningshus, så bor jag lite närmare stjärnorna. Det är en bra sak. Men det är tråkigt att bo där innan internet eller telefon fungerar, för ensamhet är så väldigt svårt och stort och mäktigt och hemskt. Och vanligt. Kanske vill jag bara skriva att vi alla säkert känner oss lika skitensamma ibland, men det är något som verkligen kan äta upp mig inifrån och ut när tillfälle ges.

Och utan dig dör jag, känns det som.
Men det är ju skönt att något känns.

Jamen så ersattes vårsolen av snö. Det var ju kul.

Mina fingrar säger:

"Hej, det har varit vinter nu och du flyttade hundra flyttkartonger igår och målade om två rum dagen innan det. Ge oss smörj! Annars tänker vi straffa dig och fnasa sönder och spricka ännu mer. Det låter väl roligt, så ofta som du måste sprita händerna på jobbet!?"

Mmhm.

Påskgodis måtte vara satans påfund. Snälla föräldrar likaså. Hallonkola blir min död ikväll.