Vi ser in i varandras ögon. Lekfullt tittandes, för att se vad som hänt sen sist. Jag tittar och kan inte släppa taget. Samtidigt som jag pratar är blicken fastbunden i hennes. Ett leende som sprids längs hennes kinder, gör hela hennes ansikte till ett solsken. Ögon som glittrar.

Idag är det på sätt och vis elva år sedan vi talades vid för första gången. På många sätt är vi väldigt olika. Det skiljer till exempel minst två centimeter, umgängeskrets och favoritdryck. Men det är inte alla som kan sånt. Tala med blicken alltså. Men Mymlan kunde. Kan.

Jag påbörjar en miljon meningar men kan inte avsluta en enda. Känner mig mest osäker på allt jag skriver. Tar bort. Ändrar mig. Låter det finnas till igen. Ändrar mig. Tar bort.

Nyss stod jag ute på balkongen två trappor upp och julpyntade med lampor. Höll hårt i balkongräcket, tänkte på en annan balkong i en annan förort och längtade för ett ögonblick dit.

Åt helvete med novembermörkret, imorgon är det faktiskt första advent. December får se till att bli fantastiskt. Jag har bestämt det.

Ord som man läser eller hör på natten när staden sover, påverkar mig mer. Det är något med tystnaden och mörkret som gör mig mer mottaglig. Är svag för det som flätas samman och passar ihop med sina lösa trådar. Allt fint som utdelats från mina två närmaste de senaste dagarna. Jag kan ta det till mig och jag håller det i min hand. Alltid.

Stress och ensamhet är mina akilleshälar när novembervinden viner runt huset. I natt på mitt arbete uppfattades jag tydligen som en glad person, men det är bara för att jag är bra på att låtsas. Om jag bara ler, så märker de inget. Biter mig i underläppen. Håller upp (fasaden). Håller inne (det mesta).

Kan jag ligga här och tänka att känslostormarna inte beror på mig? Kan jag ligga här och intala mig att det är någon annan som kämpar idag? Kan jag inte bara få vara statist i mitt eget liv?

Jag blev räddad från alla rastlösa känslor som drog mig ned. Räddad till fridfulla andetag och en massa sällskap. Till skratt som väcker en om morgonen och gör tillvaron lite ljusare. Det var befriande att få släppa allt för en liten stund, bara vara nära utan krav på någonting annat än värme och vänskap.

I en säng med hennes kropp mot min rygg och armar som håller om, blundar jag och glömmer saker som ligger fel och tankar som snurrar sådär oroväckande mycket. På golvet tillsammans med alla tankar ligger mina kläder i en hög. Högen stör mig faktiskt lite, men jag motstår impulsen att rätta till den. Försiktigt stänger vi fönstret ut mot kvällen. Stänger ute alla stjärnor och det faktum att verkligheten snart kommer att ta oss i sitt grepp. Ännu är kvällen evighetslång, inne där orden får betydelse. I det spräckliga ljuset ser vi allt.

Jag är medveten om att saker och ting aldrig är bestående. Mycket väl medveten. Men även om en februarinatt blev mars och april och maj, är det ändå som att jag till viss del ligger kvar i den där sängen, under det där täcket. Fast det är ju bara som det känns. Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och det har påbörjats ännu en vinter. Men ibland känns det som att nätterna som passerat sen den där tiden inte spelar någon som helst roll, så länge jag minns vartenda andetag.

Hon skriver ord som jag behöver. Ibland är jag enkel att tillfredställa. Ge mig bara lite ord.

Mitt känsloliv är ett mess. Jag känner en längtan efter att slå något, alternativt krama riktigt hårt. Jag skrattar tills jag gråter, tvivlar på det som kallas jag och de känslor som med mig följer. Ett hormonmonster.

f u c k

Jag vill bara ha de här dagarna överstökade.

Jag är rädd för något som jag varken kan sätta ord eller fingret på. Så medan snöflingor faller, städar jag för fullt. Med öppna fönster ut mot världen skapas det ordning. Jag lägger tidningar på hög och trivs med likformigheten. Njuter av ordning och reda när andra saker runt omkring mig är en smula kaotiskt och osammanhängande.

Om kvällen skriver jag i min anteckningsbok om saker jag inte vågar uttala. Det är tvivlens timmar men också förhoppningarnas. Och jag vill inget annat än att ge dig mina finaste och värdefullaste ord, men de fastnar i luften mellan våra läppar gång på gång.

Jag älskar att se på tv-programmet Så mycket bättre och artisternas tolkningar av varandras låtar. Men mest älskar jag upptäckten av Petters texter. Så höj musiken. De spelar vår låt.

 

(Originalet går att lyssna på här)

…om det får en att drömma och hoppas på att en båt ska komma seglande.

På fritt vatten är målet fortfarande öppet.

Igår var det fredagskväll och jag blev lite salongsberusad på någon annans vin. Ikväll tar jag en glögg med saffranssmak. I morgon börjar jag mitt nya liv. Närå. Mitt gamla fortsätter. Slutar varken med att hetsäta choklad, dricka baljor med te eller äta för stora portioner.

Klockan är natt. Ögonlocken känns ganska tunga, vill gång på gång falla ner. Jag låter mig ledas in i sömnens fridfulla sinnestillstånd. Jag säger ja till drömmarna. Om den gången då bokstäver blev till handling, en vinterkväll i en stad som sov.

Dagarna flyger förbi. Förra året den här dagen eller möjligtvis dagen efter det, grät jag floder. Det fanns bara den där tomma känslan som kom in och tog över allt och jag ville nog mest bara dö en aning.

Men i år! Detta år, samma dag som året innan, ler jag. Min opackade väska förblir opackad ett bra tag till. Ingen är villig att gå ut i regnet, så vi stannar nog kvar i många år till.

Jag lyssnar på de sovande andetagen som tillhör henne, så fridfulla i tystnaden. Vänder mig försiktigt om och betraktar hennes ansikte. Läpparnas konturer som jag vill stryka försiktigt över, kinderna som är varma av sömn och lugnet över hennes panna.

Någon undrade varför jag så sällan skriver om mitt eget barn. Det beror helt enkelt på att hon är 12 år och uttryckligen har undanbett att hängas ut för mycket i ord eller bild. Det mesta är känsligt i den åldern.

Så helt plötsligt försvann den bara. Lusten. Kraften. Orken. Gömmer mig under täcket med tredubbla tröjor och raggsockor på fötterna, väntar på lustens återkomst.

Fryser du? frågar jag till katten. Jag antar att det är en simpel sak att fråga. Det har snöat och det är kallt. Det är säkert två minusgrader. Det dåliga humöret lägger på ungefär två till, ännu fler om det är blåst i motvind. Make it fifteen. En nedslående tanke om vädret antar jag. Klart att det är kallt. Givetvis fryser hon. Jag tänker att jag har frusit så länge nu och det är bara november. Det är förödande för mitt personliga välmående. Jag andas under täcket, där under är det varmt.

Alltså, dagarna till december passerar oroväckande snabbt. Värt att notera. Den här dagen åkte jag över till en annan förort, slappade i soffan och åt onyttig mat. Det blev också dagen då jag fick en fin present helt utan anledning. Det var en ny berlock till mitt Thomas Sabo-armband, en berlock som symboliserar två barn. Ett som är mitt och ett annat som jag älskar som om det vore mitt.

På allmän begäran, bilder på frisyren. Färgen syns tyvärr dåligt, men mahognyrött är det nu.

 

Efter

Ge mig tidiga morgnar med frosten liggandes som ett skyddande täcke över gräset. Ge mig fler lena händer, bra litteratur och tid att umgås med kloka människor. Det är onsdag och så där bra som det bara kan vara mitt i veckan. Hoppfullt och lekande lätt, inte samma krav som med fredagar och lördagar. Det är onsdag och jag mår bra.

Igår var jag och såg Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst på Cirkus. Hon höll ständigt publiken på gränsen mellan skratt och gråt. Texterna fick min mage att hoppa och hjärtat att stanna. Det var en fin upplevelse och den här sången om att ha barn varannan vecka gick rakt in.

Jag dricker rykande te ur rosa mugg och ute blåser det novembervind. Var på sjukhuset i morse efter jobbet, ett annat än det jag får lön ifrån. Funderingar om framtiden var det vi pratade om efteråt, vännen och jag. Ett osammanhängande och diffust samtal som ändå var vackert på något vis.

Utomhus regnade det och jag begav mig hemåt i rusningstrafiken. Sorgliga saker: människor som springer för allt vad de är värda för att hinna med tunnelbanan. Detta trots att nästa kommer om två minuter. Trots detta alltså, med hjärtat i halsgropen, springer de för livet. Till vad?

Lyssnade på lugna låtar i min i-pod. Nynnade med inne i huvudet. Tänkte på mig själv. På livet i stort. På måndagar i allmänhet. Sen var jag hemma. I mitt huvud snurrade det som aldrig förr. Jag somnade.

En smekning över min kind, gör att något obestämbart tar tag om hjärtat och omfamnar det. Sparar känslan till dagar när höstvinden blåser hårt och regnet piskar mot rutan. 

Du är vacker, vill jag säga men låter bli. Det gör ändå ingen skillnad. Inte just nu. Gud vilket skitväder det är ute, säger jag istället, men ångrar mig i tystnad. Vädret är för stunden inte alls relevant. Istället känns handen som passerade min kind lite mer viktig. Kanske inte mer bestående, men klart relevant för stunden.

Mitt hår är sedan någon vecka tillbaka färgad i en röd nyans. Det känns levande och många har kommenterat den som fin. Jag tyckte mest att frisyren kändes passande nu när november tagit över med all sitt gråa. Rött, rakt och kortare. Passionerat och livfullt som det ska vara.

Dagarna som delas tillsammans blir så bra. Kvällarna också. Med röda kinder, lätta rörelser, kladdig leende mun och armar som vill känna, omfamna, greppa stunden. Hålla fast tidpunkten, om så bara för ett litet tag.

Ack, den underhållningspersonen! Hon har det i blodet.

De blåa ögonen som ser allt och impulsen att stryka henne över kinden. Sakta, försiktigt och lättsamt mot huden. Går inte att slita blicken, jag fastnar där just då.

Dagen närmade sig sitt slut. När gudbarnet satt i mitt knä kändes det så enkelt och okomplicerat. Det handlar om en kravlös kärlek som består.

Snälla du kan väl komma, frågar hon och jag kommer. Över isiga asfaltsvägar med sommardäck och blötsnön som hamnar i ansiktet stryker jag snabbt undan. 

Man står i ett kök någonstans, dricker vin och champagne. Musiken är där igen. Tänker att här mår vi bra och hela världen omfamnar oss. Sedan kommer ostronen fram och man får in så mycket saltvatten, att smaken av hav blir kvar i flera timmar. Man ler.

Hoppas att allt är fint med er, att ni håller er väl med stormen och inte försvinner med den. Vissa träd är helt snötyngda nu, då väntar vintern. Jag tycker om de knarriga, vitklädda gatorna, men inte det andra. Inte blöta, kalla fötter fastän man har kängor, inte iskyla varje morgon när fötter möter golv, inte instängdheten, inte det eviga blasket som aldrig vill försvinna.

Ibland är det väl drömmarna som håller oss vid liv under vintern, tror ni inte?

Soluppgång över Radiumhospitalet i Oslo. Huvudvärken försvinner i takt med att dagen vaknar till liv. Dricker varmt te ur vackert grön kopp. Läser gårdagens inlägg och tänker på natten i en stad som sakta svämmades över av känslor och ord. Jag har blivit lovad en roligare tillvaro på torsdag. Lever på det och försöker att bara vara några ögonblick ytterligare.

Eftersom jag jobbar dubbla pass och Oslos lokaltrafik är usel på helger, så sover jag kvar på sjukhuset. Fast jag kan inte sova. Sängen knarrar och i rummen runtomkring mig ligger andra tysta själar som inte heller får ro. Samma natt, samma allt. Eller jag vet inte. Vet bara att jag inte är gjord för att resa själv. Jag hatar alla ensamma timmar. Vet att jag borde älska det, vet att jag behöver pengarna som är ganska lättförtjänta. Men it's killing me. Jag vill åka hem. Jag vill ha sovmorgon. Jag vill så mycket. Jag kryper in under täcket, som tyngs ned av allt det jag längtar. Jag gömmer mina drömmar precis där din axel blir till hals.

Läser horoskopet men hittar inget anmärkningsvärt. Ingen tur i kärlek idag, inte heller i spel. Lika bra det. Jag sänder ut elektriska signaler men vet inte om någon hör mig. Jag letar tecken, en känsla i magen som säger rätt eller fel. Åh, mage. Prata med mig.

Ikväll tar jag nattbussen till Oslo. Vill träffa mina norska lekkamrater, få en norsk lön och utöka mina språkkunskaper. Jag kräver inte mycket men när jag väl gör det, gör jag det rejält.

Det regnar och det enda man borde göra är att gömma sig inomhus. Dra för gardinerna, höja musiken, koka te. Sådana saker som är fina. Det man istället gör, är att tvinga sig ut i regnet om två timmar för att jobba natt.

Jag och mina systrar har begåvats med barn, här samlade på en bild. Min dotter föddes först, sen fick min storasyster fem lintottar och min lillasyster en bonusdotter. Nästa år har förhoppningsvis kusinskaran utökats med två barn till.

Grattis på din dag allra bästaste vän! Jag skulle kunna skriva världens längsta födelsedagstext om vad du betyder för mig och varför du måste leva i minst hundra år till. Men livet vi upplever tillsammans är alldeles för fint för att kunna beskrivas med mina ynka ord.

Jag är väldigt kräsen när det kommer till saker som ska ges bort. Därför köpte jag världens bästa födelsedagspresent redan i början av sommaren. Såklart.