Jag provar en positiv ton…
Wow! Idag är det sista dagen på skitmånaden november! Bara en dag kvar på en av årets mest värdelösa månader. November är förresten ingen månad, den är en slags hämnd från naturen till oss som valt att bo i ett land förskonat från större naturkatastrofer.
/ 4 Kommentarer
Årsdag
Tio år har vi känt varandra idag. Minns alla resor. Vackra känslor och hetsiga gräl. Och så allt annat som jag bara kan beskriva i ytterst poetiska och diffusa ord. Vi är det som varit, det som är och det som ska bli, alldeles samtidigt. Vi tar tag i allt vi har, sliter och drar men ändå är minnena så förbannat vansinnigt vackra.
Flash forward
Det har varit lite väl heteronormativt på tv sen L-word sände sin sista säsong. Därför blev jag barnsligt förtjust när två snygga kvinnor i min nya favoritserie Flash Forward, blev alldeles kära i varandra. Fram för fler seriösa relationer mellan kvinnor på tv, istället för brudar som experimenterar a´la "I kissed a girl and I liked it".
Lördagssång
Hennes trygga dialekt och orden som håller oss vid liv, bygger och hjälper mig ut ur tunnlarna. Hon öppnar ett fönster, blåser en vind och bryter min lag. Genom tråden hör jag hennes röst och under vårt samtal har jag gråten i halsen hela tiden. Med henne är det som om allting komprimeras och maximeras. Från innerlighet till ytterlighet och hela vägen tillbaka igen.
November har aldrig någonsin varit på vår sida, något år
Huvudet mår så mycket bättre ikväll, hjärtat likaså. Det ter sig lättare nu, upproret rann av sinnet och oron ger nästan vika. Jag ska koncentrera mig så att jag börjar ryka och glöda. Till slut så kommer ni se mig stå på toppen av berget och då kommer jag att vara min egen sol igen. Regnet duggar lätt, men min horisont är ren och i diset vilar du.
Because i´m worth it
Normala människor företog sig väl normala saker en kväll som denna. Inte så Annelie. Jag surfade runt mellan sidor på internet och hummade för mig själv med en rynka mellan ögonbrynen. Trist. Ack, så trist. Ingen hemma? Alla slöa och fortfarande ovilliga att kommunicera? Jaha.
Då kunde man ju lika gärna logga ut och gå och lägga sig, men istället smockade jag i mig ett glas rödvin och en glasstrut. Eller var det kanske två? Sneglar i spegeln. Där är jag. Numera. Inte söt. Ingen flicka. Inte liten. Ser lite tråkig ut. Osminkad. Rufsig i håret. Rejäl, en sån som man inte dribblar bort så lätt. Tänker snabbt att jag borde spara mig med ätandet. Men spara mig för vadå? Vem då? Till kistan kanske? Så jag får plats?
Imorgon har jag mer tid att fördriva. Men det är imorgon det. Bloggen stänger för ikväll nu.
Då kunde man ju lika gärna logga ut och gå och lägga sig, men istället smockade jag i mig ett glas rödvin och en glasstrut. Eller var det kanske två? Sneglar i spegeln. Där är jag. Numera. Inte söt. Ingen flicka. Inte liten. Ser lite tråkig ut. Osminkad. Rufsig i håret. Rejäl, en sån som man inte dribblar bort så lätt. Tänker snabbt att jag borde spara mig med ätandet. Men spara mig för vadå? Vem då? Till kistan kanske? Så jag får plats?
Imorgon har jag mer tid att fördriva. Men det är imorgon det. Bloggen stänger för ikväll nu.
Ibland hugger det till utan förvarning
Jag har lämnat lite hjärta kvar i ett rum, som jag hade velat stanna och fortsätta skratta i. Jo, det gör ont ibland och det finns mycket att fundera på här i världen. Som att allt skulle kunna vara så himla enkelt, egentligen. Världsrekordenkelt. Man borde kunna leva lugnt och lyckligt i alla sina dagar och inte glömma att lukta på blommorna under korkeken.
Jag vill förbli där jag når fram, men jag verkar ha tappat orden som brukade få henne att lyssna. Kanske lämnade jag dem kvar hos henne sist, i tron att jag inte skulle behöva dem mer.
Jag vill förbli där jag når fram, men jag verkar ha tappat orden som brukade få henne att lyssna. Kanske lämnade jag dem kvar hos henne sist, i tron att jag inte skulle behöva dem mer.
Även smidig som en flodhäst
Ryckte upp mig ur slöheten och började möblera om i vardagsrummet. Men man bör aldrig stå på kanten av soffbordet när man balanserar en tung hylla i famnen. Det resulterar lätt i flera blåmärken och en och annan sönderslagen blomkruka.
Just nu, live i mitt fönster!
Va? Inte kan det väl vara... solen?!
För övrigt inte mycket nytt eller ansträngande under långledigheten. Jag hasar runt ett par meter i rosa sockor, brer ut mig i soffan som en gammal brulépudding och dåsar bort timmarna. Samtidigt; denna märkliga aptit? Jag äter som en flodhäst, sen hasar jag runt tre varv till.
Inför prinsessbröllop
Jag läste att träden längs Strandvägen kommer att viska kärleksdikter till de som går förbi, under en vecka i juni nästa år. Åh ljuvliga idé! Låt dem tala jämt!
Novembermorgon
Det är ett nollgradigt landskap och vintern smyger bland gulnade löv. Mörker, mörker och mörker. Det hjälpte lite med en kortvarig men knallrosa soluppgång nyss, hoppas det kommer mer. Jag bryr mig inte om ifall färgen skulle bero på luftföroreningar, jag vill bara slippa alla vassa kanter och grådassighet.
Ibland är nöden stor
Vill vara stark och okomplicerad. Enkel och oanalytisk. Men november har lärt mig den hårda vägen att mitt förstånd alltid sviktar när känslorna tar över. Allt växte utom jag som krympte mer och mer och allt jag ville ha, var förmågan att hålla mig samman.
Skandal-tv
Igår sändes Paradise Hotel på tv vilket resulterade i en oanad mängd nya besök här, då jag har en namne i programmet. De fann ju knappast den Anneli Hansson när de googlade, men de fann min blogg. Och eftersom förvirring aldrig kommer ensam, så kommer deras gelikar att finna detta inlägg. Så det är väl lika bra att servera en bild på bruden och hennes syster direkt på en bricka, så slipper du/ni leta längre. Okay?
Tänk om man kunde tala som man skriver
När andra pratar så känns orden alltid skarpa och renodlade. Det finns mycket jag vill säga också, men det blir alltid något fel på min talomvandlare.
Fint väder idag, hörrni
Läser, tänker, analyserar. Hur svårt är det att läsa något alls utan att ha en förutfattad tolkning av texten? Nära till offentlig tår. Fastän jag är väldigt ogråtigt lagd. Istället för att bli upprörd så tänker jag städa alla skåpen på jobbet. Jäkligt rent kommer det att bli!
Jag tänkte skriva något
Jag vet inte hur jag ska rädda mig ur den här situationen. Jag kanske får stå oräddad helt enkelt.
Säger till mig själv på skarpen; Sitt ner, andas, se dig omkring, memorera färgerna omkring dig. Tvinga hjärnan att tänka saktare, du vet att den speedar och du vet hur ont det gör. Upprepa namnen du har, din samling. Du vet att den håller, du vet att du alltid har ditt nätverk. Fokusera på människorna omkring dig. Du vet att du tappar när du letar, du vet hur du sjunker då. Oroa dig inte över sårbarheten, hon hade sett dig ändå. Allt lyser igenom, det är ingen idé att låtsas. Du vet att det blir krångligare om du spelar, hur du fastnar i rädslan då.
Säger till mig själv på skarpen; Sitt ner, andas, se dig omkring, memorera färgerna omkring dig. Tvinga hjärnan att tänka saktare, du vet att den speedar och du vet hur ont det gör. Upprepa namnen du har, din samling. Du vet att den håller, du vet att du alltid har ditt nätverk. Fokusera på människorna omkring dig. Du vet att du tappar när du letar, du vet hur du sjunker då. Oroa dig inte över sårbarheten, hon hade sett dig ändå. Allt lyser igenom, det är ingen idé att låtsas. Du vet att det blir krångligare om du spelar, hur du fastnar i rädslan då.
Mellan sömn och jobb
Det finns ingenstans att gömma sig, så då går jag på födelsedagskalas för två fruar på Momma istället. Plötsligt händer det! Jag blir social helt av mig själv liksom.
Dagar
Jag vill bara krypa in i skogen och mossan och sova tills allting är mindre stort och jag är mindre liten.
"Lös saker medan ni fortfarande lever"
Kanske tänker vi efter på helt olika sätt och det är språket som fastnar på halva vägen. Jag försöker att inte tänka på den bristfälliga andningen. Fan. Jag vill inte ha rädslan och stressen över att andas rätt. Jag vill sitta ner och andas och veta och känna att jag lever. Framför allt känna och att känslan ska vara varm och lugn.
En fredagseftermiddag i sällskap av mig själv, tekoppen och tankarna. Jag tycker om dessa sällskap. Jag tror de lär mig något om livet. Om kampen och balansen. Balansen mellan den långvariga meningen och den direkta bekräftelsen. Jag tänker att man får streta. För om man inte flyr, utan stannar och pusslar och kvider så kommer gryningen. Det måste den göra. För livet är ju både natt och dag även om vissa nätter är jävligt långa.
En fredagseftermiddag i sällskap av mig själv, tekoppen och tankarna. Jag tycker om dessa sällskap. Jag tror de lär mig något om livet. Om kampen och balansen. Balansen mellan den långvariga meningen och den direkta bekräftelsen. Jag tänker att man får streta. För om man inte flyr, utan stannar och pusslar och kvider så kommer gryningen. Det måste den göra. För livet är ju både natt och dag även om vissa nätter är jävligt långa.
Ömhetsoverload
Men lite lätt melankoli är ju bara konstnärligt och fint att ha.
Del av dagens agenda
Idag ska jag luncha med en god vän som jag inte sett på tre år. Vi delade rum på BB, det föll sig nämligen så att hon satt där med sin man men utan barn; som låg på neonatalen. Och min dotters pappa satt där med vårt barn fast utan mig; som låg på operation. Vi fann varandra i att inget någonsin blir som man tänkt sig och umgicks nära under många år, firade våra barns födelsedagar på samma dag. Sen tappade vi bort varandra, mellan flyttar, men jag har tänkt på dem och alltid varit säker på att vi ska ses igen. För ingen som man bär med sig i hjärtat, är egentligen längre bort än ett telefonsamtal.
(Tu)delade
Jag tänker mycket på hur svårt det är att vilja vara den som räcker till, utan att någonsin kunna vara säker på att man gör det. Den osäkerheten driver en att göra så mycket dumt, för vi är alla så rädda för att vara försumbara. Jag finns. Du finns. Ingen av oss är utan spår. Men vi hörs inte nu. Kanske aldrig igen. Det känns lite så här. Fast utan Hugh Grant.
Oordning
Hemmet är extremt stökigt och jag städar inte ett dugg. Sånt får mig att må dåligt. Att vara vilsen i ett stökigt hem, är att vara vilsen i tillvaron, för mig. Nåja, ikväll och imorgon är jag ledig. Vilda planer på klädtvätt och golvrengöring smids just nu, det vore så skönt med ett hem rent som en vårvind. Med mig som den fräscha Ajaxhemmafrun med tysksynkade läpprörelser.
Heffaklumpen
Jourläkaren som jag assisterar i natt frågade om jag är gravid, hon gillar visst att leva farligt. Jag förklarade att jag bara blivit fet sen hon såg mig sist. Så tack så jävla mycket för det!
Räddningen
Jag vaknade feberfri och frisk! Tack för det immunförsvaret, du är helt fantastisk.
Bildbloggen
Precis så här snygga var unga fröken Burriburr och jag på årets Mamagala igår. Jag lyckades faktiskt dölja baksmällan riktigt väl med tillräckligt mycket smink. Men mest stolt är jag nog ändå över att vi fick med kristallkronan i bakgrunden på översta bilden. Vi jobbade hårt på det.
Livet är en kamp, kampen är ett ök
Saker som inte är så roliga, right this moment:
1. Att tempen visar 38,1 och febervallningarna åker runt som rysningar i kroppen. Det faller på sin egen orimlighet, jag är ju vaccinerad med åtminstone den första sprutan mot svinet och känner mig inte det minsta förkyld! Kan det ha varit sjuklingkramen från Sonjas syster igår? Hmmmm.
2. Att jag inte har råd att vara hemma från jobbet när jag är sjuk.
3. Att en råttjävel eller flera har gått och dött i väggen av giftet jag la ut, så nu stinker det helvete på tre ställen i lägenheten.
1. Att tempen visar 38,1 och febervallningarna åker runt som rysningar i kroppen. Det faller på sin egen orimlighet, jag är ju vaccinerad med åtminstone den första sprutan mot svinet och känner mig inte det minsta förkyld! Kan det ha varit sjuklingkramen från Sonjas syster igår? Hmmmm.
2. Att jag inte har råd att vara hemma från jobbet när jag är sjuk.
3. Att en råttjävel eller flera har gått och dött i väggen av giftet jag la ut, så nu stinker det helvete på tre ställen i lägenheten.
...and the rest is silence
Jag har varit väldigt social i helgen. Det blir nog bra med mig till slut, bara man fortsätter att diska, bädda, laga mat och krama sitt barn. Jag skulle kunna hålla kurser i hur man ser till att vara fullt upptagen så man slipper känna så mycket. För det är väldigt konstigt att inte ha den där regelbundenheten längre. Det självklara i att finnas för varandra, lyssna på och bli hörd. Så att jag vet att vi finns, även om det gör förjävla ont ibland. Distans och osämja är som en emotionell berg och dalbana. Ungefär som att någon sliter av en täcket just när man ligger och sover som allra skönast. Eller som när den godaste glassen trillar av från pinnen och ner i gruset efter första tuggan.
För att fortsätta liknelserna; tillvaron just nu är som att cykla omkull i ett nässelsnår. Oavsett om man ligger kvar eller försöker ta sig upp igen, kommer det att göra ont.
För att fortsätta liknelserna; tillvaron just nu är som att cykla omkull i ett nässelsnår. Oavsett om man ligger kvar eller försöker ta sig upp igen, kommer det att göra ont.
And my feet are killing me
Sonja vann priset som årets mama-bloggare, det gjorde hon. Innan hon skulle ta emot det tryckte vi i oss pannkakor så att hon skulle slippa svimma bland strålkastarna. Kanhända att det var vip-barnens mat, men sånt tog vi ingen hänsyn till. Bilder på hur vi smälte in bland kristallkronorna existerar, men endast i Sonjas kamera så ni får hålla er till tåls för hon sitter på ett tåg mot Göteborg. Istället bjuder jag på hur jag ser ut nu, avsminkad med myskläder och utvräkt i soffan. Man orkar inte mer liksom.
Strax redo!
Finaste folket kommer ändå alltid försent.
Jag hoppas att jag inte är lika sned i ansiktet som det ser ut på bilden.
En otippad söndag
Det är så länge sen jag var bakfull att jag hade hunnit glömma varför man inte blandar. Nu minns jag.
En av mina favoritbloggerskor har till sin egen stora förvåning blivit nominerad till årets mamablogg. Igår kom det en sms-förfrågan från fröken ifråga om jag hade möjlighet att stå till hands med ett par rejäla men snygga flatskor; dvs utan klack. Jag lovade se vad jag kunde göra. Men nu har det blivit så att hennes galasällskap ligger på deras hotellrum med igensvullna ögon och hostar slem i en påse, så jag vaknade av ett telefonsamtal med en förfrågan om jag ville följa med istället. Klart man vill, även om det innebär att jag har två timmar på mig att komma ur pyjamasen och bakfyllan och slinka in i ett klänningsfodral för att glittra värdigt bredvid henne på Berns. Vi har aldrig setts innan så man vill ju inte bli känd som nätkompisen som skämde ut henne. Kan Askungen så kan väl jag... (tack gode gud för smink).
En av mina favoritbloggerskor har till sin egen stora förvåning blivit nominerad till årets mamablogg. Igår kom det en sms-förfrågan från fröken ifråga om jag hade möjlighet att stå till hands med ett par rejäla men snygga flatskor; dvs utan klack. Jag lovade se vad jag kunde göra. Men nu har det blivit så att hennes galasällskap ligger på deras hotellrum med igensvullna ögon och hostar slem i en påse, så jag vaknade av ett telefonsamtal med en förfrågan om jag ville följa med istället. Klart man vill, även om det innebär att jag har två timmar på mig att komma ur pyjamasen och bakfyllan och slinka in i ett klänningsfodral för att glittra värdigt bredvid henne på Berns. Vi har aldrig setts innan så man vill ju inte bli känd som nätkompisen som skämde ut henne. Kan Askungen så kan väl jag... (tack gode gud för smink).
I min blogg går ingen säker för outning
I kväll ska jag på fest hos den roligaste arbetskamraten. Hon drog igång en konversation på fejjan som jag fortfarande garvar åt, så jag delar med mig av humorn:
Alla mailfrågor besvarade nu?
Nej, jag ligger inte sjuk i svininfluensan.
Nej, jag har inte haft sönder datorn.
Nej, jag har inte jobbat ihjäl mig.
Nej, jag har inte flyttat utomlands.
Ja, jag bloggar vidare. Men verkligheten var tråkig, så jag försvann in i dimman och hukade mig. Men vad säger ni, kan vi inte ta och lysa upp det här massiva novembermörkret med lite färg nu?
Mia Skäringer
Biljetter till det här borde bli årets julklapp, enligt min åsikt!
Vad var det nu hon var känd för en gång i tiden?
Jag tittar med häpnad på Plastikkirurgerna på Tv4+. Anna Book skakar bokstavligen sina tuttar i närbild när hon ska beskriva hur bra operationen har blivit. Av alla kliniker i Sverige väljer hon att utföra ingreppet på den enda som visas på bästa sändningstid i tv. Jag undrar hur hon tänkte där, kring sin integritet som offentlig person.
(avsnittet kan ses här)
(avsnittet kan ses här)
Alltings ofullkomlighet
Himlen är oförlåtligt grå och dottern har farit till andra sidan stan i två veckor. Hemma är bara jag, en kopp te, några djur och mitt stora dumma hjärta. Jag undrar när jag förlorade min tro på att osäkerhet betyder att vad som helst kan hända. Kanske är jag en sån som alltid tyckt bättre om säkerhet egentligen. Jag får ta mig igenom dagen med hjälp av lite värme, te och en gnutta mod.
Desperation personifierad!
Min sida på facebook är inte öppen för främlingar. Det enda man kan se utan att vara min vän är namn och en pytteliten bild. Det räckte visst ändå för att Putte, som jag inte har en endaste gemensam vän med, skulle pröva lyckan. Nu blev jag tyvärr tvungen att avböja. Jag kan ju inte gifta mig med någon som inte har lärt sig hur man använder stor bokstav och punkt.
I tunneln
Ännu har inte sömnen infunnit sig. Jag är på besök i verkligheten, vilket medför en skopa själslig värk.
Resan
Det är söndag. Jag sitter i ett rum och jämför livets pusselbitar.
Tittar på vilka man ska spara och vilka man borde ha slängt.
Tittar på vilka man ska spara och vilka man borde ha slängt.
En båttur senare
Hemma igen. Dottern stökar runt i sitt rum med kusinen som ska sova över och det känns som en bra kväll. Igår kände jag mig nere och hade därför inga som helst förväntningar på kryssningen, men jag har skrattat massor och det var underbart. Mina ögon återfick färgen som de lånat av skogarna. Nu vilar jag i soffan med läppar som formar en fin båge och en känsla i magen som är skön, nästan lugn.
För övrigt var det action på vår båt under eftermiddagen.
För övrigt var det action på vår båt under eftermiddagen.
Andas
Jag vet inte om jag känner mig mer eller mindre ledsen än innan, men ett telefonsamtal senare slappnade jag av tillräckligt för att cykla hem och somna på soffan. Det kändes i alla fall skönt att höra henne andas. Och det känns bra att veta att någon hör mig andas.
Nu kryssar jag vidare mot helgen med fyra arbetskamrater på Silja Galaxy ikväll.
Nu kryssar jag vidare mot helgen med fyra arbetskamrater på Silja Galaxy ikväll.
Män som hatar kvinnor
Jag har för länge sen och från flera håll hört att Thomas Di Leva skulle vara allt annat än snäll mot sina kvinnor. Nu verkar karman ha kommit ikapp honom.
Och ute fortsätter det att regna
Min lugna torsdagskväll ställdes på ända. Jag hamnade i en extremt oväntad situation som jag nu försöker smälta och hämta mig från, innan middagssällskapet knackar på dörren. Jag har alltid hävdat att det är bra att vara godtrogen, tills motsatsen bevisas. Men nu när den då bevisats, så blir det så mycket mer chockartat.
Vinterperspektiv
Idag snöar det stora blöta flingor.
Och det är mindre än två månader kvar till januari.
Och han skulle föreställa expert
Kommentar i tv-programmet Efterlyst nyss;
"Han har angripit medelålders kvinnor i 30-40-års åldern. Inga unga tjejer alltså".
Det är surt att ha uppnått en ålder som betraktas som både medelålders och gammal.
"Han har angripit medelålders kvinnor i 30-40-års åldern. Inga unga tjejer alltså".
Det är surt att ha uppnått en ålder som betraktas som både medelålders och gammal.
Nu igen
Jag ogillar utvalda delar av mina grannar. Jag vill flytta.
Tips och förslag om vart mottages tacksamt.
Tips och förslag om vart mottages tacksamt.
By the way
Man kan säga att jag inte lyckas nå fram så bra.
Missy Higgins
I november för två år sen var jag i Norge och körde runt ensam i mörka skogar för hemsjukvården, med musik på högsta volym. Jag var i en liknande känslomässig situation som nu och när den här låten spelades på radio kändes det som att den sjöng till mig. Jag var tvungen att stanna bilen för att skriva ner några textrader och googlade fram låten så fort jag kom hem.
Sedan dess är denna kvinnas röst överallt i mitt liv. I mina öron. I min hjärna.
Hon bör vara hos dig också.
Sedan dess är denna kvinnas röst överallt i mitt liv. I mina öron. I min hjärna.
Hon bör vara hos dig också.
Hälsan
Det har nu gått en vecka sen jag var på blodanalys och började äta dyra örthälsopreparat som någon kunnig kille påstod skulle rädda mig från både pms och digerdöden (nåja). Jag var skeptisk men tyckte att det var värt att försöka en månad. Och jag känner banne mig skillnad redan nu! Jag har fått energi som saknats i flera år, svullnaden i ben och mage har försvunnit och jag har gått ner 1,5 kg på sju dagar utan att göra något särskilt, så förbränningen har uppenbarligen ökat. Någon form av inre lugn hälsar på i kroppen. Pms:en vet jag ingenting om förrän om ett par veckor, men jag känner litet, litet förtröstan att det här kan vara något som hjälper på riktigt.
Nyttigt, lättlagat, miljövänligt och gott!
Jag lovade ju att återkomma med en recension av Matkomfort. Mina två provveckor är nu över men jag har valt att fortsätta ett tag till. Det är lätt att bli beroende av att få ekologisk, god, nyttig, prisvärd mat som är tillagad av stjärnkockar levererat till dörren! Maten är fräsch och lätt att tillaga- svårighetsgraden ligger i att skära upp och steka/värma i ugn/koka. Något som till och med jag kan klara. Allt annat är förberett och råvarorna kommer färskt, ingenting är fryst eller konserverat. De två portionerna jag betalar för är väl tilltagna och dessutom är företaget flexibla, det var inga problem alls att få lägga upp ett schema utifrån de veckor jag har barnet hos mig.
Betyg: Mvg, rekommenderas varmt.
Ikväll serverades stekt lax med hummersås, rostad fänkål och potatisklyftor:
Förgängligheten
Idag har jag slut på melodier. Jag skapar ord med tangenterna, men inga refränger syns. Jo, jag vill förmedla. Men jag är inte helt säker på att jag och omgivningen tolkar saker på samma sätt. Och det finns ändå inga bokstavskombinationer som räcker till.
Skriv på!
Idag gratuleras den ena på sin födelsedag!
Jag tänker på att de ofta brukar skratta tillsammans, de där två. Man ser det på dem.
